Catti Brandelius
Livet som teater
Luleå, Galleri Syster
Pågår till 11 januari
Konst
Det är första gången som konstnären Catti Brandelius visar textila verk och då gör hon det i Luleå på Galleri Syster. Galleriet, som ligger numera vid Varvsleden, har stora skyltfönster. Dessa öppnar generöst upp mot gatan och när man tittar in är det just de textila verken man först ser. Utställningen innehåller dock även foton och vernissagedagen inleddes med en föreställning där både Brandelius och hennes partner Magnus Svensson medverkade. Och kanske är det också för sitt i performancekonsten grundande artisteri Catti Brandelius är mest uppmärksammad. För det har hon då valt att skapa alias vilka existerar över lång tid och dyker upp i olika medier. Två av dem, Miss Universum och Professora, har med både humor och ett stort mått av självsäker omnipotens gripit sig an kvinnlighetens villkor. När så hennes nya utställning heter Livet som teater är det därför knappast någon slump.
Titelverket visar sig dock inte vara textilt utan är ett bildspel byggt på foton av människor. De är tagna under fem år och från olika platser i Europa. I varje bild syns två personer vilka Brandelius har uppfattat som lika, ofta till klädsel och frisyrer, men även andra likheter har fångat hennes blick. Besökaren har lätt att följa efter och börja fundera över varför två individer väljer att bli lika varandra. Vem är originalet, vem är kopian eller blir de två något nytt tillsammans? Vad vill en uppnå, är det bara längtan efter trygghet och vana som får oss att söka härma en annan?
”Ja, kanske”, tänker jag. Det största av Brandelius textila verk berättar nämligen just om motsatsen. I det har hon gestaltat mardrömsfantasin för sin egen 40-års fest. Det vill säga - ingen kom för att fira henne när hon var bara sig själv och inte ett alias. Då skulle hon finklädd få äta alla sina prinsesstårtor själv. Givetvis hamnar gestalten i verket på knä i full färd med att kasta upp; spy ur sig grädde, tårta och ångest över att vara sig själv. En person som ingen bryr sig om. Det är starkt och väger upp en ganska ojämn utställning.
Det är också berättelsen om trygghet, främst gestaltad i fotona, som är utställningens tyngdpunkt. Textilierna i collage av filt på en botten av mjuk sammet, visserligen noggrant gjorda och väl hängda i en behaglig färharmoni, har liksom inget särskilt uttryck i sig. Bara den stora Princesstårtan och Buttericksblod lämnar mer kvar. Det senare visar porträttet av en ung pojke som lekt med blod och ser ut att vara skadad. Återigen alltså att presentera sig som något man väljer att vara.
Men sen då? Vi gömmer oss i våra kostymer, de ger oss frihet att inte bli sårade, de ger oss en känsla av trygghet men de räddar oss inte på något sätt när livet inte är teater. Kanske är det vad Brandelius av åren i roll vill ge besökarna att tugga i sig.