Högst aktuell, med andra ord, i dagens värld. Denna gripande berättelse tar dock avstamp i historien med andra världskriget som fond och de finländska krigsbarn som skickades till Sverige med början under vinterkriget 1939-40 och fortsättningskriget 1941-44. Totalt 72 000 barn kom via båt eller med tåg via Haparanda till Sverige under denna tid. 15 000 återvände aldrig hem igen.
Så är inte fallet för en av huvudpersonerna i denna berättelse, flickan Sirkka som blir bortskickad till en svensk familj under kriget. Där väntar förutom en fostermamma och fosterpappa även deras dotter Margareta som vill ha en hund, inte en "syster", som hon tvingas dela rum, tid och kärlek med. För det är omtänksamma och kärleksfulla vuxna på båda sidorna om havet som träder fram. Berättelsens konflikt står mellan barnen. För det börjar inte bra. De förstår inte varandra och de gillar vare sig situationen eller den andre. Sirkka bär på minnen av kriget som gör sig påmind och längtan är stor efter sina föräldrar. Och Margareta som önskat sig en hund kan inte förlika sig med intrånget i hennes liv av en annan.
Men tiden går. En hemskt åsknatt sker vändpunkten, början till förståelse mellan de två flickorna. En trevande vänskap som växer sig starkare tills det är dags för Sirkka att återvända hem. En djupt berörande och ömsint berättelse om solidaritet och vänskap. En påminnelse om en tid då många svenskar öppnade sina hem för nästan; barn på flykt undan krig. Idag heter inte barnen Sirkka eller Toini, utan kanske Aisha och Ahmed, men de flyr och tvingas lämna sina familjer. Samma orsak, samma sorg men en annan situation. Idag står dörrarna inte lika öppna. Och den stora frågan är, när blev det så och varför?