Den kommer åter under läsningen av Isidor och Paula, Ola Nilssons nya roman om ett Stockholm som tar gestalt i en fri version av den uråldriga berättelsen om Orfeus och Eurydike.
Det är inte många år sedan Malte Persson gjorde sonett av underjorden:
genom infernos alla taxezoner
ett mänskligt avstånd kvar att överbrygga
med bristfälliga kommunikationer.
Ola Nilssons två huvudpersoner är kusiner, två unga som sedan barndomen haft en allians för att klara av förtryck och unisona lögner. Paula, som faktiskt heter Elin, misshandlas fysiskt av sin mor, Isidor eller Andreas blir hennes förtrogna, deras mödrar är syskon och en fasansfull mormoder står för lögnens paraply. Sina nya namn har de hämtat från hästarna hemmavid.
I Stockholm blir underjorden deras hem och arbete, åtminstone har Andreas jobb, som tunnelbaneförare, Elin lever sina cirklar mellan mentalsjukhuset, missbruket och ett dunkelt källarkrypin. Elin faller och Andreas vill resa henne upp, Elin försvinner och Andreas vill finna henne. Den antika myten med dess dömda och hemska kärlek omplaceras till ett fullt tänkbart dödsrike i Stockholms underjord.
De inledande avsnitten från tunnelbanearbetarnas vardag är realistiskt koncentrerade, en vardag med daggfriska morgnar och självmördare över spåren. Allt rapporteras i kodade förkortningar till trafikcentralen, allt har rutiner, kommunikation måste fortgå.
Skuggriket är synligt, tänkt och förflutet, har bara en sak gemensamt: de utsatta människorna. Deras ”utkastadhet” för att låna Heideggers otympliga term. Boken inleds med Rilkes dikt på samma tema:
Det var i själarnas förunderliga schakt.
Som ådror av still silver gick de
genom bergens mörker.
De två kusinsjälarna stöttar varandra, förutsätter varandra, och allt med samma ovisshet. Visserligen följer Andreas järnsträngar genom underjorden, men hans tankar, hans ”öde” driver längs med osäkra banor.
Ola Nilsson lägger sin prosa mellan socialrealistiska beskrivningar och tungt psykologiska omskrivningar den antika myten. Det är skickligt, men också förvånansvärt tillgängligt. Orfeus ville ju se sig om en sista gång och då gick det som det gick med att hämta sin älskade ur underjorden. Fullt så uppenbart sker det inte i den samtida omdiktningen, eller gör det? Andreas är ingen klassikerikon, han är mest hunsad och tveksam. Men aldrig slutar han leta efter sin Eurydike när hon försvinner i sjukdomens alternativa undre värld.