Redan här fanns en tydlig fingervisning om vad som väntade Paul Frigyes då han i vintras klev in i en tevestudio på SVT för att möta Guillou. Den senare hade härsknat till över boken där han bland annat påståtts ha blivit relegerad från Solbacka. Ett betyg lades framför näsan på Frigyes och därmed var striden avgjord, i alla fall i den enkla mediedramaturgi som innehåller en skurk, en hjälte och ett offer.
Men trots att Norstedts drog tillbaka boken vägrade Frigyes att acceptera rollen han tilldelats. Han fortsatte kämpa och nu kommer boken ut på det Göteborgsbaserade Lindelöws.
Frigyes förklarar i ett nyskrivet kapitel sakligt turerna runt indragningen av boken och erkänner att han hade fel om att Guillou skulle ha relegerats. Guillou blev hotad med relegering inte något annat. Däremot håller Frigyes hårt på att han hade rätt om Guillous farfar Lucien och att dennes verksamhet som motståndsman och diplomat inte riktigt såg ut på det sätt Guillou hävdat.
Utan att gå på djupet i alla sakfrågor ska sägas att det är lätt att förstå att Guillou inte gillar det Frigyes har att säga om honom. Något karaktärsmord handlar det inte om, Frigyes är ofta nyanserad och redovisar uppriktigt både när hans teorier stämmer och när de visar sig vara fel. Men att glida på sanningen, att dramatisera eller rent av ljuga, för att få till en bättre historia blir ett genomgående drag i Guilloubilden. Frigyes är nu inte den förste som framför den här uppfattningen. Bland annat skrev Curt Bladh i Sundsvalls Tidning en recension på Guillous memoarer med rubriken ”Läsvärt och inte utan stolligheter”. Men att Guillou skulle slå tillbaka borde ha varit väntat.
Boken som från början hette Höjd över varje misstanke har döpts om till det mer diplomatiska och försiktiga Jan Gulliou – utifrån. Det är inte sanningsfrågorna, vilka ibland blir lite för mycket av felfinneri, som känns mest intressant utan mediehistoriken och skildringen av fenomenet Guillou. Det är slående hur skickligt medias okrönte kejsare navigerat genom ett minst sagt kuperat medielandskap. Från 1960-talets granskande grävjournalistik till en allt mer kommersialiserad underhållningsindustri. Att det finns olika ”sanningar” och bilder av honom förvånar inte. Vem han egentligen är låter sig nog inte summeras. Däremot kommer Frigyes då och då faktiskt den på samma gång känslige, temperamentsfyllda och modige människan Guillou nära. Framför allt då han släpper idén om att försöka skrubba fram en entydig sanning.