Litteratur
Natalia Ginzburg
Familjelexikon
Översättning: Johanna Hedenberg
Bonniers
Med detta vill jag säga att hon är hundra gånger mer intressant än varje experimentellt lagd samtidsskribent som sällan kommer längre i gestaltning än till sitt eget examensprov från skrivarskolan.
Ginzburgs ”Familjelexikon” handlar om en grym tid i Italien, ungefär mellan 1920 och 1950. I den lever en brokig intellektuell familj i skuggan av fascism, krig och ett judiskt-katolskt arv. Störst plats tar den filmiske fadern, en gormande patriark som skäller och älskar med samma varma hand, en vetenskapsman som ständigt nedvärderar barnens prestationer men ligger sömnlös av oro för deras väl och ve.
”Familjelexikon” liknar de minnesberättelser som man hittar i våra stora arkiv, den är både genial och alldeles oskolad. Företeelser dimper rakt ner i texten, någon gifter sig – punkt. En annan dör – pang. Känslor finns i skärvornas reflexer, mellan textraderna, ytterst sällan utskrivna. Kanske när maken till berättaren försvinner till fascismens fängelser och aldrig återvänder, den scenen är som tragedins slutakt.
Men för det mesta är det dramatisk komedi och tårarna är skrattets, Ginzburg skriver oerhört roligt. Scenerna är komprimerade och konturstarka, replikerna fulla av dialektala och familjära vändningar, den där oredigerade arkivkänslan är alltid närvarande. Ett steg bort befinner sig det verkliga livet, konstprosan bryr sig ingen om.
Kanske är bristen på kontakt med det talade språkets liv det största problemet med vår tids romankonst. Den uppträder så ofta kastrerad, inavlad, sönderskolad av hänsyn och blodlöshet som en uppstoppad skvader som på något sätt trasslat sig ut från seminariet och nu försöker lära sig flygkonsten.
Ginzburg är den snabbkäftade arbetskamraten som kan fånga verklighetens absurditet i tio, lika absurda meningar tills alla vrider sig av skratt. Sen går man ut och arbetar igen, kulturen har gjort sin turnering och vardagen harvar på.
Liv alltså, humorns allvar och en obetalbar roman.