När Fredrik Reinfeldt tillträdde som partiledare i oktober 2003 inleddes en makeover för moderaterna. ”De nya Moderaterna” lanserades tillsammans med andra retoriska finter som ”Det nya arbetarpartiet”. Efter att ha läst den på många sätt intressanta Reinfeldtkoden, av författartrion Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen, undrar jag om det inte också var just då socialdemokraterna förlorade greppet över berättelsen om Sverige. På många håll kom man att förknippas med bidrag medan moderaterna lyckades lansera sig som ett parti för de som ville arbeta.
En sak som framträder tydligt i den här boken är hur viktigt det idag blivit att inte bara kunna hantera- utan också utnyttja media för att ha chansen att vinna ett val. Reinfeldtkoden syftar just på hur man inom moderaterna lanserat och paketerat sin politik retoriskt, att koden måste knäckas om vi vill se vilken politik som egentligen förts under de åtta år som de borgerliga partierna regerat.
Att det var svårt att vinna val på att ifrågasätta "Den svenska modellen" hade moderaterna fått erfara i valet 2002. Det här var, menar författarna, en av anledningarna till att man inför valet 2006 istället sa sig vilja värna den. Till största delen handlar boken om att visa att det här var tomt prat och att det som gjorts är raka motsatsen. Genom att minska löntagarnas och de fackliga organisationernas makt, genom att se till att färre har något att tjäna på socialförsäkringssystem, genom att stimulera marknadslösningar på offentliga välfärdstjänster, genom skattesänkningar och minskade finansieringsmöjligheter för Den svenska modellen har denna inte värnats utan skadats. Det är lätt att hålla med författarna men det hade varit intressant också med en diskussion om varför socialdemokraterna från 1990-talet och framåt valt en liknande linje.
Politik som paketeras till retoriska slagord och yttranden som knappast är något annat än rena lögner. Att säga sig vara för en sak som man i praktiken är emot. Är det så realpolitik fungerar idag? Jo, i vart fall tycks det ha blivit vanligare. Delvis är det en effekt av politikens medialisering. Ironiskt nog har det varit utländsk media snarare än svensk som avslöjat det retoriska bluffmakeriet. Skriften The Nordic Way publicerades inför ett seminarium på World Economic Forum i Davos 2011. Här berättade bland annat Klas Eklund om att framgångarna med att hantera finanskrisen berodde på Den svenska modellen som också sades bestå av avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar. Med andra ord något helt annat än vad den faktiskt varit. En växande internationell beundran inför Sverige bröts dock i samband med upploppen i Husby 2013. Brittiska Financial Times menade att orsaken till förortskravallerna var att Sverige gått för långt med privatiseringar och marknadslösningar.
Svängningen från folkhemspolitik till högerpolitik, systemskiftet som det också brukar kallas, har ofta skildrats som oundvikligt. Om det här är sant eller inte, kan man fundera på både grundligt och länge. En sak är dock säker, politik ska finnas till för väljarnas skull, inte som en karriärväg för politiker som gör vad som helst för att hamna i regeringsställning. Ska vi fortsätta ha en demokrati värd namnet måste vi, särskilt i dessa valdebattstider, lära oss se igenom teveinslag där medietränade politiker hasplar ur sig slogans från spindoctors. Att läsa Reinfeldtkoden kan vara en början.