Men det är enkelt att föreställa sig ståt och storslagenhet, en romersk amfiteater eller rysk balett i källarskrubbens intima sfär.
Sedan dess har han erövrat länsteatrar, stadsteatrar och Dramaten, ofta med samma säregna förtroliga grandezza. Och i och med den nyutgivna tanke- och teckningssamlingen Hoppla, med medföljande CD, kan han nu uppträda i mitt vardagsrum medan malmtåget gnisslar förbi nedanför balkongen. Det gör sig.
Min okunnighet är stor
vad det gäller livet.
Om döden vet jag litet.
Så reserverar sig Westerberg i öppningsdikten. Men nog finner han, i vanlig ordning, ett slående bildspråk för att uppehålla sig mitt i detta okända. Livet är gjort av konst. Det som konstnären har glömt eller underlåtit att måla, finns inte. Eller är livet teater, med Döden i en försagd biroll som scentekniker? Kanske ryms hela döden i Biologiska Museets skugglösa sagobok:
Vass och skog och klippor och ett målat hav i väntan på att museet öppnar.
I väntan på att museet stänger.
Det är en sorgsen betraktare. Trött och less och ledsen, och lite rädd och vresig. Men också rolig och uppsluppen, i tvära känslokast som snarare bidrar till psykologisk enhet än splittring.
Och så är det teckningarna, inte Westerbergs bekanta tuschstreck utan naivistiska illustrationer som tycks vara gjorda med de allra enklaste verktygen i datorns ritprogram Paint – och sedan sparade i fel format med pixlighet och färgförvrängning som följd. Effekten är på samma gång ironiskt post-postmodern och gripande anspråkslös. En alternativ utgåva skulle ha kunnat illustreras av fågelmålaren Lars Jonsson, Marc Chagall eller Jesper Waldersten. Nära nog vem som helst med handlag, snille och personlighet alltså. Och Westerbergs poesi skulle, precis som den gör i mig och min lägenhet, följsamt formas och omformas efter sammanhanget. Dock med en benhård kärna av oöversättligt Staffanianskt egensinne.
Hoppla är alltså en föreställning väl värd att både se och höra. En tröst för tungsinta och en åthutning till de alltför bekymmerslösa. Jag hör det som ett avskedstagande, kanske till och med ett spökes sista hejdå. Men det kan jag alls inte gå med på. Jag trycker på play igen, bara.