Hans roman med den långa titeln Ett föremåls berättelse om obesvar är en livsredogörelse om den starka, egensinniga och kloka kvinnan Judit i 1600-talets lappmarker. Den lånar åtskilligt av språket från Lidman, men utsikten över världen är Hamsuns.
Judit är som fallen av bonden Isak i Markens gröda. Hon har samma styrka, samma egensinne att gå sin egen väg, finna mat och överleva bland fjällen, alltid på distans till människorna, både dem vid kusten och gruvbrytarna som kronan skickat efter silvret. En av dessa förlupna knektar gör henne med barn, men hon klarar sig ändå, sover på glödande ris, snarar ripor, reser kåta, överlistar varg och björn.
Hon visar att ensam är stark, när hennes sällskapande get fryser ihjäl under stjärnorna en natt tänker hon genast hur det kan bli korv av räntorna. Hon är den överlevande, kanske inte lika emblematisk som Isak, men problem är till för att övervinnas, människor är till för att dö eller för att leva och hon väljer det senare. Lustigt nog förekommer gruvdrift som en slags civilisationens rykande memento även i Markens gröda.
Berglund skriver på litteraturens västerbottensidiom, men hårt stiliserat och medveten i sina stilbrott med inskott av helt färsk nusvenska. Vad Judit gör där ute mellan fjällsidorna, det blir jag aldrig riktigt klok på, hon vill vara ifred, försöker åtminstone undvika den envetne Skärdr, som kanske är friare, kanske bara staffage. Hon tar sitt barn och tar sig fram, ungefär som romanen gör, skickligt, kallt, målmedvetet.
Hon tillåter ingen närhet, varken för läsaren eller för sin omgivning, som romanfigur är hon skapad för distansen, inte för identifikationen. Jag tvivlar på att hon lämpar sig som föremål för en trovärdighetsdiskussion, hon är väldigt mycket litteratur, åtskilligt mindre historisk gestaltning. 1600-talets Sverige är medvetet antytt och kontursvagt. Silverbrytning, hårda vintrar, krig långt i fjärran, knektar och renrajder med malm ner mot kusten. Människorna framträder bakom starka, litterära filter, rör sig sceniskt, uttalar medvetna repliker med bra timing.
Det är skickligt, men kliniskt, det är moget men sökande. Människorna måste därför befinna sig avlägset, deras gårdar är ganska motbjudande, deras eldar farliga om än varma, deras avsikter inte direkt hotfulla, men snärjande.
Så det blir fjällsidorna igen, med Judit ”obesvaret”, hon som håller fjällen som referenssystem hellre än civilisationens människor. Bestämt hade Sara Lidman önskat boken till dem, Hamsun hade nog stannat med geten, svulten.