Ett möte, essäer
Milan Kundera
Översättning: Anna Petronella Foultier
Bonniers
Ny bok
En del nyutgiven litteratur verkar omedelbart ur fas med sin tid. Det är ett bestående intryck av Milan Kunderas essäbok Ett möte. Denne europeiske centralsymbol för motstånd mot makten, för alltid kopplad till det tjeckiska försöket att skaffa sig en smula frihet under det sovjetiska väldet, det som kallades Pragvåren mot 1960-talets slut.
Det var då Kunderas böcker förbjöds och han gick i den parisiska exilen, senare fråntogs han sitt medborgarskap i Tjeckoslovakien. Han blev tecknet på vad Prag, ja kanske hela Östeuropa hade kunnat vara om inte Sovjet vore, ett slags fängslad storhet där bara brottstycken släpptes ut. Med Varats olidliga lätthet och efterföljande film blev han både världskänd och smått ikonografisk, som den samtide europén. Åtminstone så länge kalla kriget pågick. Och därför låter han kanske sina tidspräglade reflexioner stå oförändrade, sådana dystra tankar som att hans hemlands ofrihet skulle bestå under överskådlig framtid.
Han skriver om sina husgudar, om Rabelais, Fellini, Francis Bacon, Schönberg, Fuentes. Men vad det än är så har jag svårt att uppfatta klangen, det är hyggligt lärt, han träffat den och den, han minns ett och annat namn, men det är någonting som fattas, något spännande utanför den stora, europeisk allmänbildningen. Ofta är det ett oundvikligt problem när texter återbrukas, men då måste man ställa frågan om de verkligen borde?
Och en fråga växer allt eftersom bladen vänds: hade detta en annan bäring så länge den icke-eviga ramen av Sovjetblock och kommunism ännu existerade. Som referens, som motstånd, svängtapp för diskussionen?
Nu känns det mesta som loppisfyndet av gammal litteraturkritik, kul för en femma, ett eko ur skuggorna, men hela tiden med repliker som är riktade till det förflutna. Verkligt intressanta uppslag flyger fram här och där, men raderna är trötta, redan uppgivna. En del om Dostojevskij, om Anatole France, om Rabelais förstås. Men som helhet; ur fas.