Boden har, från att ha varit en förbjuden stad för utlänningar, numer blivit en ort som tar emot många invandrare.
Det är utifrån detta som utställningen tillkommit. Den handlar om kulturella mönster, migration och etnisk identitet vilket uttrycks i allt från måleri till installationer. Naturligtvis ingår även, som väntat, ett stort antal flimrande och ibland illa filmade videoredovisningar. Andra lämnar dock ett mer bestående intryck som exempelvis Breeze Yoko från Sydafrika som i en video, monterad som ett fönster i ett kåkstadsskjul, redovisar intryck från Nigerias motsvarighet till Venedig, slumstaden Makoko i Lagos. Kåkarna i Makoko är byggda på pålar i vattnet och vattnet utgör gatorna mellan husen.
Katia Kameli, fransk – algerisk konstnär, har gjort ett slags museiinstallation baserad på hur olika arketypiska folkliga sedelärande fabler förändras när de går från generation till generation och från kultur till kultur. Det är ett intressant uppslag, kanske mer baserat på etnografi än på det konstnärligt visuella. Redovisningen är dock i sin utställningsform väldigt tilltalande med illuminerade boksidor och tredimensionella djurfigurer som illustrerar olika fabler. En annan video som går på djupet är Love Enqvists, Magellania, som utspelar sig på Isla Navarino i Patagonien. En lyrisk betraktelse som handlar om drömmar, myter och inre och yttre bilder med en fantastisk berättande text som är ren och pur poesi.
Emanuel Tegenes berör på ett annat sätt. I sina stiliserade målningar på gränsen till det minimalistiska, arbetar han med postkolonial identitetsproblematik, afrikanens självbild och kolonisatörens bild av ”den andre” och tvärtom. Det finns de som hävdar att vi inte kan omfatta idén om Europa utan att visa på vad Europa inte är. Utifrån samma argumentation kan man anta att Afrika, liksom orienten, har samma problem med att omfatta bilden av sig själv. Identitet och etnicitet har blivit ord för dagen.