Publiken välkomnas till en varm klubbmiljö med bordsdukning. Det är helt på sin plats att skramla med vinflaskor och glas. Skådespelarna minglar i salongen när gästerna tar plats. Här bjuds på småfräcka skämt som sätter tonen för en kväll där besökaren med fördel kan lätta på slipsknuten. Ingen tulo mellan knäna på damerna här inte. Här byggs förväntningar om att nu blir det åka av, minsann.
Fartfyllt blir det mycket riktigt. Och det är två personer bakom kulisserna som förtjänar att nämnas först: Ina Andersson och Mila L Roberts. Utan sina sprakande kostymer, peruker och excesser i smink vore uppsättningen noll och intet. Med det sagt kan vi gå vidare till de skådespelare och dansare som har förmånen att bära dessa fantastiska kreationer på nattklubbsscenen.
La Cage aux Folles är sannolikt bekant för många sedan tidigare. Den som inte sett musikalen känner kanske till den amerikanska filmatiseringen Birdcage med Robin Williams och Nathan Lane i huvudrollerna. I Norrbottensteaterns uppsättning spelas nattklubbsägaren Georges av Roger Storm. Hans allt i livet, maken Albin tillika nattklubbens stora stjärna Zaza, spelas av Mikael Odhag.
Mest av allt är föreställningen underhållande, inga tvivel om saken. Här river man ner skratt efter skratt.
Martin Sundbom är underbar i rollen som familjens hemhjälp Jacob. Inte minst när den homofobiske politikern Monsieur Dindon, Mats Pontén, och dennes hustru Madame Dindon, Malena Hallerdt, gjort entré i hemmet. Jacobs skenande desperation, där den ansträngda mimiken och rösten når ett lika outhärdligt som befriande crescendo, är halsbrytande komik.
Samtidigt, det bjuds inte enbart skratt. Här finns enstaka inslag och prestationer som lyckas beröra. Dansaren Per Sundberg är så smärtsamt närvarande att precis allt han gör blir vackert.
Även duon Storm och Odhag lyckas utmana bombardemanget av lättsamheter. När Georges och Albin möts på tu man hand kan den som skalar av några lager av skämtsamheter skönja berättelsen om kärlek. Dörren till allvaret öppnas på glänt och slår igen lika snabbt, men vi hinner faktiskt fånga upp den avskalade närheten mellan två personer som älskar och som har älskat länge.
Men musikalens kärna, kampen för allas vår rätt att vara oss själva, drunknar tyvärr allt för ofta i dråpligheter. Kanske är Norrbottensteaterns La Cage aux Folles rentav lite för underhållande. Inte ens när hatet tar fysisk gestalt, Mats Pontén som den homofobiske politikern Monsieur Dindon, utdelas käftsmällen som skulle ha kunnat trigga oss att syna våra egna värderingar i sömmarna.
Utifrån de val som gjorts gör Pontén visserligen en fin tolkning, han bidrar i allra högsta grad till underhållningsvärdet. Han gestaltar en gubbjävel vars dumhet vi kan flabba åt. Att det hela aldrig blir mer hotfullt än så handlar mer om konstnärliga beslut än om skådespelarens insatser.
La Cage aux Folles är vad den är, ett sprakande showmaraton. Men nog hade det gått att utmana publiken med tuffare kast mellan yta och djup.
Teaterchefen och regissören Karin Enberg uttrycker i programbladet förhoppningen att La Cage aux Folles ska vara både angelägen och underhållande, storslagen och tankeväckande. Underhållande och storslaget, absolut. När det gäller de andra bitarna når hon inte hela vägen.