På scenen står Nordiska Kammarorkestern och stjärnklarinettisten Martin Fröst, här i den dubbla rollen som dirigent och solist.
Att Fröst även är en överdängare på dirigentskap bevisas från första stund när han med lekfull pondus och örnblick för detaljer lotsar sitt manskap genom en svit ur Stravinskijs balett Pulcinella, framfört med schvungfull eufori, som skar orkestern upp rejäla bitar ur en musikalisk bröllopstårta fylld av mångahanda lager av tonala snirkligheter. Mums.
Men nu är det ju främst på Martin Frösts blåsartalanger vi triggat upp förväntningarna, och dessa infrias med råge när han med klarinettens hjälp tar oss med på en musikalisk resa där två klezmerinspirerade stycken signerade brodern Göran Fröst tvinnats samman med tre av Brahms´ ”ungerska danser” ; från inledningens oändligt varsamma lirkande av toner ur tystnaden övergår det hela snabbt i en svettig tonorgie där melankoliskt klezmerblås möter kammarmusikaliskt finlir och mäktiga orkestrala eruptioner på ett sätt som blir snudd på plågsamt virtuost, utan att ett uns känsla offrats på fingerfärdighetens altare. Att mannen bara har tio fingrar och två lungor kan vara en aning svårt att fatta, faktiskt.
Efter pausen får orkesterblåsarna en stunds ytterligare vila medan stråksektionen levererar en vårligt frisk tolkning av Edvard Griegs Holbergsvit, skriven 1884 till 200-årsminnet av diktarens födelse och fylld av den sortens tonmaterial som – om det hela inte varit så bra som det faktiskt är - kunnat fylla mitt huvud med litet för många bilder av nationalromantiska standardmotiv som seglatser genom mäktiga fjordar och trösterika solglimtar frambrytande genom orosfyllda molnkluster. Nämnas bör dock att en av kvällens lyriska höjdpunkter uppnåddes i den vemodsfyllda Air mot slutet av sviten, innan Martin Fröst än en gång greppar sitt arbetsredskap för att tillsammans med orkesterns stråkar och blås ta sig an en av klarinettlitteraturens kanoniska alster, Mozarts Klarinettkonsert i A-dur , tillkommen blott månader före tonsättarens bortgång och fylld av ett underliggande vemod som gör att man anar dennes medvetenhet om dödens närhet. I klarinettstämmans gripande dialog med stråkar och blås finns en sorgsen optimism som, ju längre vi snurrar genom den typiskt mozartska karusellen av variationer, ter sig allt mer tillkämpad.
På denna avslutning följer så två extranummer, varav det ena golvar mig fullständigt. När Martin Fröst, endast ackompanjerad av en dov celloton, låter sin klarinettstämma fladdra iväg mot tidigare ohörda höjder av klanglig subtilitet i Nat King Cole-klassikern Nature boy slår min inre gåshudsmätare över på rött, och jag inser att mången kammarmusikkonsert nog skulle vinna dramaturgiskt på att varva stora orkesterstycken med solo- eller duouppvisningar av detta slag.
Med denna tanke i bakhuvudet kunde jag så musikaliskt mätt och belåten vandra ut i vårkvällen efter att ha sett Martin Fröst och den eminenta orkestern svinga sig över den dallrande förväntningsribban utan att ens så mycket som nudda den.