Jag var sexton, läste den tillsammans med en kompis och vi vinglade runt sen, på cykel genom stan, fnittriga och yrsliga på äppelvin som vi stulit från hans pappas barskåp. Samma sommar började jag skriva och spela gitarr, min kompis köpte ett trumset och plötsligt var vi nästan ett band. Det blev långa kvällar där ett helt liv liksom hägrade och pulserade, inte minst från de där bokpärmarna där Jack var en lockande huvudperson, i hans värld fanns konst, kvinnor och en glupande livsaptit.
Så var det då, men mycket vatten har sen dess flutit under broarna. Till en början snubblar jag snabbt fram över raderna i Visenterna och nog känner jag mig hemma, sådär som man gör när man pratar med en gammal vän som kanske blivit äldre, gråhårig rent av, men som har samma röst. Av den forna livsaptiten finns annars inte mycket kvar, inte hos Frank Kornfeldt som i likhet med många andra av Lundells huvudpersoner har en hel del gemensamt med sin författare. Ur hans mun kommer ett klagande som liksom aldrig tar slut (boken är drygt femhundrafyrtio sidor). Annie Lööf, Maud Olofsson och något hundratal andra namn, fenomen och yrkeskategorier (inte minst då kulturjournalister) sågas ned tills bara fotknölarna sticker upp över jordytan.
Han är inte hemma i sin tid Frank. Han längtar bort från snöstormar och hela sin nyliberala samtid där det varken finns plats för genier eller riktig kultur, bara utförsäljningar och utarmande underhållning. Febrilt letar jag efter en handling, något mer än denne man som läser tidningar, tittar på teve, saknar sin före detta och berusar sig på lådvin, tills jag inser att en sån inte finns. Ironiskt nog är det just när jag slutar leta efter någon form av intrig som jag börjar uppskatta boken. Den växer, kanske inte till stor litteratur, men till ett ärligt tidsdokument, befriat från all politisk korrekthet.
Någonstans uppskattar jag att Lundell går emot hela den kommersiella dramaturgivåg som kastar sig brytande över stora delar av den svenska litteraturen och kräver rask handling och snabb dialog. Litteratur behöver ju faktiskt inte vara någon film, ibland är det okej att utnyttja konstformens förmåga till tankeburen kommunikation. Lundell visar sig också själv dyka upp som en figur i boken. Och som Frank Kornfeldt muttrar när den gamle rockern recenseras strängt av Dan Backman: ”Han verkar gå sin egen väg, envetet, men ändå.” Jo, där är jag benägen att hålla med. För säga vad man vill, någon kappvändare med ett ängsligt finger i luften är han inte.