Henning Mankells nya tänkebok, Kvicksand, är en myllrande rik bok. Med utgångspunkt i beskedet att han har drabbats av cancer och den cellgiftsbehandling som följer, skriver sig författaren på ett sätt ut ur sin sjukdom och gör långa utflykter i människans historia på en planet som vi missköter å det grövsta.
Med hjälp av minnesbilder från sitt eget liv växlar han det lilla med det stora. Väver ihop sina egna konkreta minnesbilder med spännande faktabaserade avsnitt om allt från grottmålningarna i södra Frankrike till de stora koloniala övergreppen i Afrika.
På många sätt är det här en väldigt avslappnad och sinnrikt genomförd besiktning av det liv vi människor har skapat. Det ligger också en oerhörd samhällskritik i botten av allt han skriver. Boken är fylld av kunskap, filtrerad och värderad av en man som vet vad han vill säga.
Ja, en svår sjukdom har drabbat honom och det får konsekvenser, men samtidigt har den händelsen gett upphov till en livgivande berättelse fylld av meningar som direkt kan lyftas ut ur texten och användas som klara och kloka aforismer:
”Alla sanningar fortsätter att vara provisoriska.”
”Hoppet är en skugga som följer oss.”
Och som ett mantra återkommer Mankells fråga om avfallet från våra kärnkraftverk. I 100.000 år ska vi förvara det i urberg runt om i världen. Hur vet vi vad som händer på jorden under en så lång tidsrymd? Istider kommer och går. När sedan isen dragit sig tillbaka och människan har fått börja om igen – hur kommer kunskapen om kärnavfallet att leva vidare?
Det är en elegant utförd tidsresa vi får vara med om. Jag njuter av växlingarna mellan författarens eget liv i skuggan av cancerdiagnosen och de kunskapsrika naturvetenskapliga utflykterna. Jag känner mig definitivt folkbildad och jag känner att hoppet verkligen är en skugga som följer oss.
Det finns, märkligt nog inget deprimerande med läsningen. Jag känner bara stor respekt för en författare som kanske mest är känd som mannen som skapade Wallander, Ystads bångstyrige och världskända kommissarie. I Kvicksand lär vi känna många fler sidor, också de djupt personliga händelserna som påverkat honom.
I botten av Henning Mankells liv och författarskap finns också en grundmurad rättvisekänsla. De oförrätter som begåtts i nutid och dåtid lämnar honom ingen ro.
När sista sidan är läst finns cancersjukdomen kvar, men läkarna har gett honom ett andrum. Ingenting är säkert, men hoppet finns där, som en skugga som följer oss.