En exakthetens konst, varje penseldrag precist, kompositionen klar och redig, ingenting som lämpade sig för expressionistiska utbrott. Litet, och uttrycksfullt.
En pedagogisk bild för något av läsupplevelsen i Alice Munros noveller På fri fot . Det är också namnet på titelnovellen som tematiserar frihet-ofrihet, ganska säreget i relationsparet av en get och en ung kvinna. Geten rymmer, kan jag avslöja, den unga flickan har visserligen gjort det några gånger tidigare i sitt liv, och från sin dominante make borde hon verkligen rymma och försöker också, men återvänder. Och getens öde, ja den lämnar jag åt envars läsupplevelse. Men precision är det, nästan omärkligt inprickad i helt korta repliker, små bisatser, ibland som stunder av frånvaro i texten – men inplacerade så att de orkar bära hela tragedin.
Munros hela skrivsätt är lakoniskt, men också mycket bildmässigt, kanske är hemligheten i hennes mästerskap en fråga om avvikelser av vad som borde hända, rent rumsligt, eller rent relationellt - rumsligt. Hon förmår fånga just dessa ögonblick av irrationalitet som är riktningsbestämmande. Geten Floras uppdykande exempelvis, det är profetiskt. Och när kvinnan Juliet bestämmer sig för att stanna i det där huset där det just varit begravning och mannen just blivit änkling så är det också det rumsliga ögonblick när allt tippar över till ett annat liv. Förmodligen i ett vackrare ljus än i den inledande novellen.
Kvinnor och det fria valet, eller det som kunnat bli det fria valet. Scenen är alltid kanadensisk, men i all sin säregenhet skildrad så allmängiltig att den känns hemtam. Vardagshändelser och vardagsrepliker, vanliga dagar med sånt som alla gör, och så kommer de där små livsbrotten som blir riktningsgivande. En alltid säker blick för klassmärkningen i språk och uppträdande, men utsatt med diskretion, mer i förbifarten.
Nobelpriset? Jodå, det gick nog till rätt person det året.