Den färglöse herr Tazaki – så kallas han inte för att han skulle vara särdeles tråkig, utan för att han ingår i ett gäng med fem ungdomar där de övrigas namn, men inte hans eget, anspelar på färger. Två killar: Akamatsu – Rödtall, och Oumi – Blåhav, och två tjejer: Shirane – Vitrot, och Kurono – Svartäng. Redan från början känner Tazaki, trots gruppens täta sammanhållning, ett vagt utanförskap, något han ser symboliskt avspeglat i sitt namn.
Tazakis grupp möts på gymnasiet i en förort till storstaden Nagoya. De upplever en klassisk ungdomsvår, läppjar på det kommande vuxenlivet, lovar varandra evig vänskap. Det råder på det hela taget en varm stämning inom gruppen, och man utgår från att bandet bara ska bli starkare, även när förutsättningarna för gemenskapen är annorlunda. Så blir förstås inte fallet. Den första sprickan kommer när Tazaki bestämmer sig för att flytta till Tokyo för att utbilda sig. Gruppen håller kontakten en tid och ses emellanåt, men när Tazaki vid ett tillfälle är hemma i Nagoya och söker upp de övriga möts han unisont av kalla handen och budet om att han inte längre ingår i deras vänkrets. Någon förklaring till avvisandet får han inte och ägnar heller ingen möda åt att ta reda på det, accepterar det bara stumt. Det hela slungar in honom i en depression som är nära att ta livet av honom och han kommer ut på andra sidan som en annan. Det är först senare, då en flickvän till Tazaki insisterar på att han ska söka upp de övriga i gruppen för att få reda på sanningen, som hela historien får sin mörka förklaring.
Murakami börjar boken i Tazakis vandring i depressionens och dödsskuggans dal och skalar sedan ner berättelsen lager för lager till att en sorts kärna frilagts. På så vis är det en sorts avtäckningsarbete, med en litterär teknik som kan föra tankarna till arkeologen i färd med en utgrävning. Den snart medelålders Tazaki gräver ut sina ynglingaår. Det har sina stunder. Precis som Tazaki själv blir läsaren otålig att få veta mer, se en större del av bilden, och triggas i sökandet. Men det som framkommer tycks ändå både banalt och livlöst. De förväntningar som byggs upp, och som Murakami skickligt vet att underblåsa, mynnar ut i en ganska liknöjd roman vars idéinnehåll utgörs av några tunna teser kring bräckligheten i gruppdynamiker, om det moderna samhällets alienation och lögnens och sanningens makt. Här återfinns den verkliga färglösheten.