Det ger upphov till egenartade, optiska fenomen, ibland skimrar raderna svagt, som ett försiktigt flimmerskotom, en antydd regnbågseffekt.
Över de mörka sidorna svävar mest Wittgensteins ande, de många enradingarna är en samling korta paradoxer som påminner så starkt om filosofen att man ofta tycker sig läsa en fortsättning på Tractatus aforistiska satser. Men inte enbart, här finns även återkommande nedslag i grekiskt drama, kortanalyser av emblematiska roller som Antigone och Kreon.
Men det mest oumbärliga i den opaginerade samlingen är utan tvivel de språkanalytiska sentenserna som ibland varieras tematiskt, med någon minimalistisk, smärre förändring, men oftast framställs i form av kortdikter med en täthet som närmar sig svarta hål. När de väl frigör sin energi är den förintande, ”det vi inte kan säga är det som får oss att tala, förgäves”.
Språkets dubbelhet av subjekt och objekt, av intryck och makt har nog aldrig uttryckts klarare än här i Noréns självinsikt om sin egen gärning: ”Språket är liksom både den ström som jag åstadkommer och åstadkoms av i lika hög grad, och den hand som sträcks ner i det för att hålla mig kvar”.
Mer än en samling dikter är denna svarta bok en helhet av filosofiska fragment, Wittgenstein, men också Nietzsche och Heidegger. En lång monolog, en totalitet som återvänder in i sina egna frågor, omformulerar, prövar. Allt utanverk avskaffat, inget bjäfs, gestaltningen hopsmält till minimalismer av det oundgängliga. Formen intar ofta en motsatsställning som är klangligt vackra: ”Musiken, som ändå tillhör den, visar oss vad världen inte är.”
Kanske är det för långdraget, men med den här boken bygger Norén en slags wittgensteinsk mysticism, han förmår tränga in i det bara halvt genomskinliga rum där dikt och filosofi ofta bildas, gränstrakten mellan det som låter sig sägas klart och det som endast låter sig anas:
Det som varken är synligt eller osynligt, det som försvinner
för att det blir skrivet, det som går in i sin frånvaro genom
att det blir till, det som kan läsas endast därför att det inte är där
Gränstrakten konstituerar också livet, varat och dess gränser: ”Döden är tid projicerad i intet”. Hos Norén finns ett dödsljus som illuminerar livet, sidorna är svarta, alltså glimrar texten, boken saknar numrens ordning, alltså bildar fragmenten helhet. I den kanske vackraste paradoxen av alla, långt fram bland sidorna får boken sin innehållsliga avslutning: ”Varat, vilket vara vi nu än talar om döljer sig genom att visa sig”.