Lars Andersson
Lomjansguten
Bonniers
Ny bok
I vår skrivna historia blir sällan mycket kvar av en människas liv. Undantaget berömdheter och rikemän finns ofta inte mer än kyrkoböcker att tillgå för att lära känna våra förfäder. Om Per Jönsson Lumiainen från värmländska Gräsmarks socken, Lomjansguten kallad, tillika huvudperson i Lars Andersson roman med samma namn, finns bara tre korta meningar: Utfattig fältmusikant. Drinkare. Slagit sin hustru och varnats av sockenstämman därför.
Så enkelt kan förstås inget liv summeras. Jag vet inte om det är ur denna tragiska knapphändighet som Lars Andersson låtit sin berättelse födas. Däremot vet jag att han genom sin, trots det begränsade omfånget, myllrande roman väcker honom till liv liksom en hel bygd och en hel tid.
Boken innehåller två delar. I den första spelar skogen en huvudroll. Lomjansguten är på hemväg från Norrland där han spelat och arbetat i sju år. Här är han omgiven av köyri, de omvridna, människor som dött före sin tid i skogen. Här finns inga gränser mellan fantasi och vad vissa vill kalla verklighet, inte heller mellan levande och döda. Det var här Lomjansguten som liten högg in sitt ansikte i ett träd.
Mitt i det drömska och trolska pålar Andersson då och då distinkt sin berättelse i myllan. Det sker genom anekdoter och berättelser om personer i bygden, men också genom fysiska lägesbeskrivningar och årtal. Maj 1831, under nödåren, kom biskopsbrodern Noak Hedrén med insamlade pengar får vi veta. Liksom att han rest via Lekvattnet, Östmark och Vitsand och att vägarna var så dåliga att han mestadels fick gå bredvid häst, skjutskarl och kärra.
Få författare kan lika snabbt som Andersson ringa in en karaktär, en situation eller en miljöbild. Ett par, tre meningar sedan känns det som om man själv vore på plats. Förvisso gör det också läsningen krävande, men motståndet beror på kvalitet och är en konsekvens av koncentrationen.
Bokens andra del skiljer sig på flera plan från den första. Dels handlar den mer om Lomjansguten än om alla de människor som vi fått lära känna tidigare. Dels är den mer episk och lättflytande. Det är också här det blir tydligt vilken oerhörd förmåga Andersson har att svepa med sin läsare i berättelsen när han vill. Vi får följa Lomjansguten till Kristiania där han går i lära hos Ole Bull. Tiden som fältmusikant. Festerna. Sorlet. Men också tragglandet som han snart tröttnar på. Skogens frihet lockar honom därifrån. Det är nu man börjar ana varför kyrkoböckernas anteckningar ser ut som de gör. Han flyttar tillbaka hem, får en hustru och många barn. Men äktenskapet knarrar, han dricker och beger sig ut på nya allt längre resor.
Jag vet inte vad det är i Anderssons berättelser som griper mig, men det händer ofta också i denna bok. Kanske är det den överväldigande känslan av att han lyckas omfatta så mycket av det mänskliga livet, att han skriver liv i människor som varit, levnadsöden inte sällan fyllda av lidande och sorg. Det handlar nog om allt det här men lika mycket om att Andersson är en virtuos konstnär fylld av lust att dela med sig av sin berättarkonst. Att han besitter en livsinsikt och en visdom som är få förunnad gör inte saken sämre.