På sidan om, i fredszonen, är det lätt att oja sig över att andra kan förmå sig gå så långt som att skära halsen av människor de känt och skrattat ihop med. Sådana röster hör vi varje dag när media bevakar Syrien, Irak eller Afghanistan. Det handlar alltid om andras våld mot andra. Framför teven eller vid radion sitter vi och känner oss som goda världsmedborgare.
Röster inifrån det oförklarliga hör vi sällan annat än som tjugo sekunders intervjuer. Men varken gråtande mödrar eller ilskna demonstranter kan i några meningar överföra annat än frustration. I stunden är allt för de flesta kaos. Och efteråt stänger de flesta minnesbanken för att kunna överleva. Men det finns alltid några som i efterhand försöker bena ut varför det som hände hände. Och några av dessa klarar av att förmedla tankarna. En skicklig författare kan genom att göra sina karaktärer mänskliga få sin läsare att känna igen sig i något hen aldrig varit i närheten av. Imre Kertesz har låtit oss få veta något om hur det var att genomleva Auschwitz. Jozef Conrads skildring av koloniseringen längs Kongofloden får håret att resa sig på vem som helst. Den typen av berättelser tillhör mänskligheten och borde uppmärksammas därefter.
Dit hör även Khushwannt Singhs Tåg till Pakistan som kom ut i Indien 1956. Sommaren 1947 blev Indien självständigt från Storbritannien. Men samtidigt delades landet i ett muslimskt Pakistan och ett hinduiskt och sikhiskt Indien. Mer än tolv miljoner människor flyttade efter de religionslinjer ledarna i Dehli hade ritat upp. Och mer än en miljon dog i de sammandrabbningar som blev följden när människor tvingades från mark och egendom. Romanen om byn Mano Marja i Punjab och dess innevånare är en slags blandning av dokumentär skildring och kärleksroman. I centrum står den omöjliga kärleken mellan en sikhisk man och en muslimsk kvinna, men för handlingen är den polisiära myndigheten viktigare. Det är den som genom rykten och provokationer hetsar upp byns sikher mot muslimerna. När sedan motsättningarna ”mognat” är det polisen som organiserar den etniska utrensningen av muslimer till Pakistan. Skildringen målar upp hus med platta tak, trånga bygator och dess myller av invånare. Utanför ligger de omgivande fälten med träplogar och oxar. Människorna blickar mot himlen för att spå vind och monsunregn, politiken som drabbar dem blir till ännu en naturkatastrof.
En annan roman som med innifrån-erfarenheter försöker förstå vad som ligger bakom massmord är Goran Vojnovics Jugoslavien, mitt hemland. Huvudpersonen, en ung man som trott sin far vara död sedan sexton år upptäcker via internet att han lever och är internationellt efterlyst för krigsbrott. Som general i Milosevics armé ”förstod inte pappan att det modigaste var att desertera”. Istället tog han kommando och ledde massmord i Kroatien. Sökandet efter honom och efter svar på varför han kunde delta i dessa vansinnigheter tar sonen genom det gamla Jugoslavien, till andra språkområden och till andra verkligheter. Där han söker tolkas kriget helt annorlunda än i Ljubljana, där han bott sedan krigsutbrottet. Det är både en uppväxtskildring och en uppgörelse med tigandet kring kriget. Tigandet som i tysthet bevarat generationers oförrätter. Vojnovic skriver: ”Folk kommer ihåg, det är deras största förbannelse...”
Böckerna handlar om människor i olika tider och olika länder. Men det som skildras kan hända precis var som helst.