Nyligen släpptes nämligen en första samlingsvolym med myllret av figurer, 110 sidor av formmässig och språklig uppsluppenhet. Själv gömde jag recensionsexemplaret från min tvååring vid leverans, för att första genomläsningen skulle få ske i koncentrerad och fröjdefull ro efter barnets läggtid. Men hon nosade upp den så snart hon vaknat förstås. Det är den sortens bok.
Namnet Stina Wirsén klingar kanske bekant även för den som inte stiftat personlig bekantskap med författar- och illustratörskapet. För två år sen uppstod nämligen en rasande debatt kring karaktären Lilla Hjärtat, en kolsvart, stiliserad figur som många tolkade som en rasistisk nidbild, en pickaninny med spretande flätor och en rund, tjock vit ring till mun. Wirsén försvarade karaktären, som hon menade var tänkt som en förebild och en stark svart hjältinna, men valde ändå att sluta rita Lilla Hjärtat och att dra tillbaka verk där hon förekom.
Antologin En liten skär & alla bråkiga brokiga riskerar knappast att röra upp något nytt drev. Det är en tämligen oförarglig samling bilder och texter, snälla utan att vara uddlösa. Textförfattaren Carin Wirsén, mamma till Stina, är speciallärare med en uttalad pedagogisk ingång till författarskapets språklekar. Utmärkande för Brokig-serien är korta texter som både följer och utmanar det lilla barnets förståelsehorisont, ofta på fritt hållen, rimmande vers. Siffror, former, poetiska funderingar och motsatspar, Carin Wirsén tycks ha kul med det mesta. Huruvida man uppskattar det eller ej är en fråga om temperament, intressen och synen på barnbokens uppgift – om den alls har en sådan.
Personligen upplever jag att svängarna kan bli nog så stora mellan ett genuint och lyhört barnperspektiv, som till exempel i Var är liten skär och alla små brokiga? , och en tendens att skriva och leka en bit ovanför barnets huvud, att tala ned till. I många texter balanserar berättarrösten mellan kompis och magister, som uppmanar barnet att fantisera, berätta, hänga med, våga. Mina favoriter är istället när det kommer in ett ”vi” och ”oss”, när barn, bok och högläsare ingår i samma självklara gemenskap.