Sigge Eklunds roman In i labyrinten lutar sig tungt mot fallet med den brittiska flickan Madeleine McCann. 2007, tre år gammal, försvann hon från sina föräldrar under en semesterresa i Portugal och har därefter aldrig återfunnits. Här handlar det om tioåriga Magda som gåtfullt försvinner från sitt hem medan föräldrarna (liksom i fallet McCann) befinner sig på en närliggande restaurang. Miljön är högborgerliga Bromma och föräldrarna typiska karriärister: pappan Martin en känd förläggare, mamman Åsa en skarp psykolog. De dras in i ett tumult av smärta och förvirring, och deras redan ansträngda äktenskap tycks om möjligt bli ännu sämre. Martin misstänks för mordet, då han har uppträtt underligt och lämnat oklara uppgifter om var han befunnit sig samma dag. Kan han ha dödat sin dotter, och därefter bjudit sin fru på restaurang för att dölja spåren? Polisen känner också till hans häftiga temperament och återkommande vredesutbrott. Ändå är det mycket som pekar i andra riktningar och Åsa är hela tiden övertygad om hans oskuld, även om hon inte har ett gott ord att fälla om honom i övrigt, långt inne i den destruktiva depressionen som hon är.
Så rullas historien upp, med tidshopp, utvikningar, sidokaraktärer och förvecklingar. Spåren leder till en tragisk händelse i Martins barndom som får återverkningar i vuxen ålder. Vad som ser ut som ett enkelt samband visar sig ha betydligt fler bottnar. Förlagskollegan och den lydige adepten Tom inleder fumliga privatspaningar och upplever hur marken börjar gunga under honom och hur förtroendet för Martin rubbas ju längre in han tränger i fallet.
Eklunds upplägg är klassiskt thrillerartat med små bitar av information ekonomiskt utportionerade längs bokens gång. Scenen korsbelyses utifrån de olika karaktärerna och läsaren manas vidare. Språket är konventionellt, intill gränsen för minsta motståndets lag, men gör samtidigt sitt jobb. Som spänningsroman är den inte så dum, även om man får stå ut med många orimligheter och en del eländiga schabloner i personteckningen. Hav överseende! tycks författaren ropa någonstans där bakom. Det har man förvisso, men när trådarna börjar löpa samman i texten och gåtan ska få sitt svar frestar det på. För storyns skull måste så många tillfälligheter äga rum samtidigt att det närmast blir parodiskt. En rent konstruerad text, en pur skrivbordsprodukt, kommer i dagen. Som sådan är den nästan en smula fascinerande.