Frekvent och grundligt, i långa, abstrakta resonemang, förklarar berättarjaget Sara sitt ärende, textens syfte och existensberättigande.
Handlingen kretsar kring tre ofullbordade kärlekshistorier. Skådespelaren Joanna, tonårsförälskelsen Linnéa och svårtillgängliga C – alla lämnar de Sara övergiven och isolerad i trånadens kraftfulla kraftlöshet, mer besviken än sviken. Men hon har sitt språk, sitt intellekt och en bitvis sensationell förmåga till skärskådande, inåt som utåt. Alltså beslutar hon sig för att skriva en bok om potentiella känslor, dessa förbindelser som aldrig flätats hårdare än trevande lillfingrar.
En roman där ”inget händer”, ibland på grund av parternas hjärtslitande vanmakt gentemot en kvävande köns- och heteronorm. Men också, åtminstone i min läsning, därför att förälskelse överhuvudtaget tenderar att vara ett sällsynt odrägligt tillstånd.
Ett så starkt ljus kan alltså, men måste inte läsas som en karta över problemkomplexet i just HBTQ-relationer. Det är ingen konventionell kärleksroman, men samtidigt behandlar den ett av de mest klassiska symtomen i en sådan: Nämligen förälskelsens febriga besatthet. Ekström Lindbäcks prosa skulle mycket väl kunna vara en 16-årings svärmiska dagboksnoteringar, funnes det bara fler 16-åringar med omfattande högskolestudier som bihang till själens värkande osäkerhet. Jag är väldigt förtjust i det perspektivet, även om jag emellanåt tröttnar på de tvärsäkra, något högtravande synteserna i denna ambitiösa utredning av självcentrerad kärlekstörst.