Teater
Den inbillade sjuke av Molière
Regi & bearbetning: Rasmus Lindberg
Översättning: Sven Åke Heed
Musik: Martin Sundbom
Scenografi: Mona Blombäck
Kostym: Mona Knutsdotter
Ljud: Mårten Eliasson
Medverkande: Erik Kaa Hedberg, Charlotte Lindmark, Maja Runeberg, Roger Storm, Alfred Tobiasson och Claes Åström.
Norrbottensteatern, Hägnan, lördag 19 juni
I sin guldboaserade karmstol sitter Argan i Norrbottensteaterns teatervagn föreställande en Parislägenhet anno 1673. Det är dags för premiär av Molières ”Den inbillade sjuke” i Hägnans inbjudande försommargrönska. En satir kring hälsa och sjukdom, eller om man så vill över maktens oförmåga till självkritik.
I fettstripigt hår sitter Argan, en hypokondriker av Guds nåde i Roger Storms gestalt. Och han talar inte om annat än lavemang, laxativ och ”tömningar”. Det är närmast som hans livselixir, hans raison d’être. Säger någon emot honom blir han rasande. Som när dottern Angélique (Maja Runeberg) vägrar gifta sig med tönten Thomas Diafoirus (Erik Kaa Hedberg), vars far är Argans förtrogne livmedikus, alltid redo att ge ett nytt lavemang. Claes Åström gör rollen och bländar samman med Kaa Hedberg när de improviserar. Men si Angélique är kär i Alfred Tobiassons Cléante och sätter sig på tvären. Till hennes hjälp kommer just Toinette, en kammarjungfru med skinn på näsan och tvärilskt spelad av Charlotte Lindmark. Argan formligen kokar av ilska när han skäller ut henne efter noter värdig en kapten Haddock i högform. ”Din hönshjärna, din infernaliska iller, din kraxande kråka”. Naturligtvis är han i grunden förtjust i henne – han vet bara inte om det själv. Precis som han egentligen inte vet varför han låtsas vara sjuk, kärnfrisk som han är.
Molière har skrivit en rad fantastiska komedier, alla med sylvass udd mot makten, dubbelmoralen och intrigerna i Ludvig den XIV:s glansfullt skabrösa Frankrike. Men varför just ”Den inbillade sjuke”? Pandemin nämns flyktigt. Får vi istället skåda ett häcklande av makten? En punktering av överhetens uppblåsthet? Nja, kanske. Och vem är Argan, vad vill han? Jag inbillar mig att Molière tänkte sig något mer än en ordinär träbock.
Spelet vill inte riktigt lyfta, som att det inte finns någon bärande idé om varför just denna pjäs ska bli sommarteater på Hägnan. Molières insikter i den mänskliga skröpligheten kräver ett oljat, utmejslat skådespeleri som inte riktigt infann sig på premiären. Det var först när improvisationens lätta läsart tog över som det blixtrade till och föreställningen värmde och lockade till skratt. Och kostymerna fångade snyggt tidens solkighet och pudrade flärd. Och ljudet! Det sparades inte på decibel när Argan gick på toa – allt till publikens omedelbara förtjusning.
Och kärleken vann förstås till slut. En arbetsseger efter en knagglig resa.