Egon som alltid tar hennes cykel utan att fråga om lov. Och inte får hon bygga klart i sandlådan heller, utan måste åka på kalas och sätta på sig en klänning när Doris trivs i sin urvuxna sjömanskostym.
Ja, det är sedvanligt en mycket underfundig berättelse i text och bild som Pija Lindenbaum bjuder på, där frågeställning som rör små barn står i fokus, nämligen att inte bli tagen på allvar för att man är yngst och liten både till ålder och storlek.
Och i enlighet med Pija Lindenbaums signum händer också de mest fantastiska saker när Doris rymmer hemifrån till ett ställe som kanske finns. Där får man nämligen ha vilka kläder man vill och där kanske det finns ett tivoli eller en cirkus, hela dagarna. Och allt är gratis så klart.
Ja, med ett barns logik får det orättvisa i att få sina känslor förminskade ett ansikte. Därtill Lindenbaums underbart tydliga och fantasifulla bildvärld. En bok med ett ärende som också bjuder på en lösning. Det finns hopp, eftersom det trots allt finns vuxna som lyssnar även om det krävs att man blir arg.