Nils Aslak Valkeapää var med och skapade Ájtte museum. Han målade nämligen några av väggarna på den ena av de två utställningar som var klara när museet slog upp sina dörrar för drygt 25 år sedan. Därför känns det, säger museiintendenten Anna Westman Kuhmunen, lite extra roligt att få visa delar av den retrospektiva jubileumsutställning som producerades 2013, det år då Valkeapää, eller Áillohaš, skulle ha fyllt 70 år.
Utställningen domineras av Nils Áslak Valkeapääs akrylmålningar i blått och orange. Väldigt kraftfull är bilden på den svävande nåjden, en figur som återfinns på de flera tusen år gamla hällristningarna i Alta. Renhjorden, trummans symboler och fåglarna finns där också. Och just fåglarna hade en speciell plats i Áillohaš hjärta. Poeten Rose-Marie Huuva kände honom och minns sitt besök i hans nybyggda hem Lásságámmi i Skibotn. Det var 2001 och kom att bli Áillohaš sista sommar i livet.
– Han var fåglarnas vän och han berättade att han kunde urskilja olika individer och visste när den och den brukade komma.
Tillsammans bildade de bland annat den samiska konstnärsorganisationen, SDS, på 1970-talet. Ett stort ögonblick var, berättar Rose-Marie Huuva, när Áillohaš fick ta emot Nordiska rådets litteraturpris för sin bok Beaivi, áhčážan (Solen, min far). Inte bara för utmärkelsen i sig, utan också för den politiska manifestation han genomförde vid prisutdelningsceremonin i Köpenhamn. Året var 1991.
– Jag minns så väl hur han vecklade ut den samiska flaggan där framme och hur politikerna, Gro Harlem Bruntland och de andra, skruvade på sig. Och än idag har inte samerna någon plats i Nordiska rådet. Han var överhuvudtaget väldigt politisk i sin gärning. Till exempel tänkte han långt före alla andra att världens urfolk skulle samlas för att tillsammans kämpa för sina rättigheter.
Nils Áslak Valkeapää är känd för att vara multikonstnär. Han kunde inte bestämma sig för vilket av uttryckssätten han föredrog, utan blandade dem hellre. Utöver akrylmålningarna finns på utställningen också några foton, ett fotomontage och ett antal teckningar. Den som betraktar målningarna får samtidigt lyssna till inspelningar där han jojkar och sjunger. Skulpturerna däremot fick stanna i Tromsö – de var för bräckliga för att frakta till Jokkmokk. Och när det gäller foton berättar Rose-Marie Huuva, som också är styrelseledamot i stiftelsen Lásságámmi, att de har mer än 10 000 diabilder att sortera.
– Det vi ser här är bara en liten del av allt han gjorde. Han målade, jojkade, fotograferade, gjorde musik och höll på med teater och film. Han var också väldigt förtjust i Japan och japanerna tog honom till sig på ett fantastiskt sätt.
Hans föreställning Den rimfrosthårige och drömskådaren hade sitt uruppförande i konsertform i japanska Sapporo 1995. Det var också från Japan Nils Áslak Valkeapää var på väg den där dagen sent på hösten 2001. Han var trött efter den långa resan och skulle vila hos en vän i Esbo utanför Helsingfors. Och den dagen gick Áillohaš till vila för evigt, endast 58 år gammal. Rose-Marie Huuva berättar att han under påsken samma år hade givit en fantastisk konsert i Guovdageaidnu där han tackade livet. Just Påskfestivalen i Kautokeino är för övrigt ännu en av Nils Áslak Valkeapääs bidrag till den samiska kulturen.
Utställningen hänger på Ájtte till slutet av mars.