Karl Nordström (1855 - 1924) är en förgrundsgestalt för det nationalromantiska måleriet. Han ändrade inriktning flera gånger. På tidigt 1890 - tal målade han ett antal vackra skymningsstämningar i blått men efter en tid blir det mera ljus i bilderna. Han komponerar i större sammanhängande fält. Färgskalan drivs upp, som i Hartippen på Tjörn.
Fram till 25 maj pågår en stor retrospektiv utställning på Waldemarsudde i Stockholm.
Boken Karl Nordström. Red. Anna Meister och Karin Sidén (Carlssons) ger oss värdefull information om denna rätt omskakande period i svenskt konstliv. Flera namnkunniga konstvetare bidrar med en rad olika aspekter av Nordströms konst.
I utställningen ingår också ett långt filmiskt verk av konstnären Staffan Redin. En man, omisskännligt lik Nordström, klättrar omkring på branta klippor. Då och då står han helt stilla. Havet brusar och vinden viner, människa och natur ger eko i varandra. I bakgrunden hörs musik av Beethoven och Schumann. Filmen står i dialektiskt förhållande till Nordströms konst och den kännetecknas ofta av att han vill gestalta elementens relation till varandra.
Karl Nordström föddes på Tjörn och påbörjade sin utbildning på Konstakademien i Stockholm. Där var det stelt och trist så han sökte sig till Edvard Perséus målarskola. Nu kunde han ge uttryck åt egna idéer och studera direkt inför naturen. Efter några år for han till Paris och sedan till konsnärskolonin Grez-sur-Loing cirka sju mil söder om huvudstaden. Där träffade han bland andra Carl Larsson, Bruno Liljefors, Richard Berg, Christian Krohg och P.S. Krøyer. Vistelsen var i högsta grad inspirerande för Nordström. Han tog intryck av det franska friluftsmåleriet, inte minst ljusets inverkan på motiven. Huruvida Nordström ska räknas till impressionisterna under denna period är tveksamt för de naturalistiska dragen i målningarna har inte försvunnit. Men personlig är han när han svävar mellan dessa båda konstriktningar. Som i Skogsgläntan. Konsthistorieprofessorn och kritikern Carl Rupert Nyblom dömde ut målningen. Så ser för fasen inte en skogsglänta ut. Vad är det där för ljusflimmer? Han ogillade att Nordström inte höll sig till vedertagen realism.
I Grez bodde också Strindberg och nu inleddes en vänskap som varade fram till dennes död 1912. Nordström kom att tillhöra de så kallade ”Beethovengubbarna” som musicerade tillsammans i Blå tornet på Drottninggatan 85 i Stockholm. Viktigast var emellertid mötet med Tekla Lindeström. Hon var en erkänt skicklig xylograf, trägravör. De blev förälskade och gifte sig 1886. Hemma i Sverige var det hon som under några år av fattigdom svarade för familjens försörjning. De fick tre barn. Sonen Sven som var ingenjör dog i spanska sjukan 1918 och då visste sorgen inga gränser. Lena Johannesson ger i sitt bidrag en utomordentligt fin bild av Tekla och hennes konstnärskap.
I Grez hade han tröttnat definitivt på, som Torsten Gunnarsson säger, emanciperade kvinnor som ville klä sig som män och supa och röka. Nu ville han ha det lugnt. På 1890-talet påverkades tidens måleri av nationalromantiken och symbolismen. Karl Nordström ville uttrycka sina disparata känslostämningar och ge pregnans åt naturens storslagna själsliga aspekter. 1891 skriver han till Richard Bergh från Tjörn: ”Här är lugnet - det absoluta lugnet. Inte ett ljud. Paradis för slappa nerver. (…) Och havet! Aldrig har du sett något så koloristiskt! Det kunde nästan ta hjärtat ur bröstet på mig.”
Under en resa till Köpenhamn 1892 studerade han verk av Paul Gauguin och Vincent van Gogh. Det gjorde även Richard Bergh och Nils Kreuger. De tre vännerna for till byn Appelvik söder om Varberg och bildade den så kallade Varbergsskolan. Den ägde bestånd 1893 - 95. Prins Eugen som kände dem alla väl tyckte att nu hade Nordström ”fått in något storslaget, strängt, hotfullt, djupt gripande i sina sena tavlor”. Varbergs fäste är ett av hans portalverk. Rörelse skapas i samspelet mellan markformationer och himmel. Stabilitet råder genom fästningens symmetrier.
Varbergsskolans stil brukar kallas syntetistisk. Rena färgytor omges av svarta konturer. Det gällde att göra en syntes av sina intryck och hellre måla ur minnet än att göra en direkt avbildning. Syntetismen var en reaktion på det realistiska måleriet under 1880-talet.
Ett stort antal radikala konstnärer kritiserade Konstakademiens som de tyckte förlegade undervisning och orättvisa stipendiesystem. Maktstrukturen i konstlivet var som ett rött skynke. Opponenterna bildade Konstnärsförbundet 1886 och Karl Nordström utsågs till dess ordförande.
Han var stridbar, ofta helt omedgörlig. Lynnig och despotisk fick han höra. Prins Eugen sa att han var rättrådig ända till överdrift. Nordström ville alltid att saken skulle gå före personen: ”Jag lider av att knuffa människor, men det kan vara nödvändigt.” Prinsen ansåg att han kunde vara alltför hård eftersom han innerst inne var mycket vek. Han såg Nordström som en varmhjärtad och humoristisk människa. Tack vare honom hade vi mycket roligt på Waldemarsudde, konkluderade Eugen.
Konstnärsförbundet upplöstes 1920. Nordström kände sig inte bara besviken utan rentav sviken. Ingen av de yngre kollegorna ville ta vid efter honom. Det ironiska i sammanhanget är att Konstnärsförbundet hade blivit lika auktoritärt som Konstakademien. Ett skifte ägde rum till förmån för Matisseelevernas nya konst. Tekla och Karl for till Paris. 1922 återvände de till Stockholm. Året därpå blev han sjuk men arbetade ändå oförtrutet vidare. 16 augusti dog han 68 år gammal.
Karl Nordström ville inte gå över liket av sin självaktning för att bli uppmärksammad. Det kan vara en anledning till att han redan under sin livstid blev så pass erkänd som han faktiskt blev. Nu, nittio år efter hans död, råder ingen tvekan om att han är en av Sveriges främsta landskapsmålare.