7.750.919 togs som krigsfångar och anmäldes saknade. Totalt en summa på 37.466.904 människor, liv som på ett påtagligt sätt berördes av detta krig och som koreografen Joseph Sturdy uppmärksammat i sitt nyskapade verk Ingenmansland .
Ingen lättsam promenad i välkänt dansland för den mycket unga ensemblen som till stor del består av dansare från Kungliga Svenska Balettskolans avgångsklasser. Istället en mycket allvarsam berättelse om krigets fasor i ett vansinnets ingenmansland där gränser för det friska helt suddats ut.
Och Joseph Sturdys koreografiska lösning är lyckosam där skådespeleriet getts en betydande roll. Att interfoliera textmaterial från första världskriget, allt från politiska tal, propaganda till Wilfred Owens poesi från slagfältet ger föreställningen den tyngd den behöver. Särskilt smärtsam att bevittna när fyra unga dansare bjuder på fjäderlätt klassisk balett samtidigt som krigsoffrens eftermäle i form av krass statistik reciteras av skådespelaren Richard Asker. Askers närvaro ger även föreställningen en historisk länk. Han är helt enkelt en äldre medelålders man som fungerar perfekt som brygga till ensemblens övriga ungdom. Det stärker överenskommelsen med publiken, för att gestalta känslor, skeenden, en berättelse handlar inte bara om perfekta rörelser utan i denna allvarsamma kontext även om ansiktets mimik och uttryck. En färdighet som kunde slipas på bland vissa dansare och säkerligen kommer med erfarenhet.
De metaforiska uttrycken är dock överväldigande. Rekryteringen, marscherandet, mobiliseringen, umbäranden, apatin, desertören och sorgen ges gestaltning, liksom krigsskadorna. Människor som förvisso inte dog, men för evigt är märka och skadade för livet. Lemmar som inte fungerar, posttraumatisk stress men också hoppet om möjligheten att känna igen, komma nära, en början till läkning.
Men kanske framför allt en föreställning där våldet och dess konsekvenser ges ett ansikte. Människor som mot sin vilja tar andra människors liv, flyttas runt som pjäser på andras order för att slutligen förevigas som ett krigsmonument.
Ingenmansland inbjuder till många etiska frågeställningar, högst aktuell i vår samtid där delar av världen står i brand.
" The one who does not remember history is bound to live through it again " står det skrivet vid den permanenta utställningen i Auschwitz. Mer behöver inte sägas.