Från Templet färdas vi in i museet, helgedomen för de sublima kättarna, Aldermanns stora verk, hans grand oeuvre.
Ja, allt detta kräver förklaring, första delen av Gabriella Håkanssons eget grand oeuvre hette ju Aldermanns arvinge och var en magnifik berättelse om det hemliga sällskapet Dilettanti, ett revolutionärt upplysningssällskapet med antiken som människans ideal och väg till upplysning och revolution. En skildring med enorm bildningsvurm och bisarr fascination inför det skabrösa och pornografiska i det klassiska arvet. Den unge William fostras för sitt stora värv, sin roll för Dilettantis mål och när del två börjar återvänder han följaktligen från sin bildningsresa i Europa, fortfarande ung men med historiens slutmål i sikte.
Detta slutmål uppenbarar sig i form av ett museum, fyllt med de sagolika antika skatter som Aldermann tidigt tillägnat sig genom tvingande kontrakt över andra Dilettantibröders antika skatter. Finansierat genom en helt sanslös skildring av en börskupp i dåtidens lönsamma tehandel, bokens absoluta höjdpunkt som gör kapitalismens hjärta fulländat synlig, en titt rakt ner i brösthålan, en uppskruvad Dickensroman med estetik hämtad från Rabelais. Den som vill förstå kapitalismens själ bör ägna sig åt dessa hundratal sidor.
Därefter tappar boken tempo och motivation, museets fullkomnande, dess komplikationer och nästföljande hemliga lönnrum som leder vidare i jakten på den försvunna skatten, Aldermanns grand oeuvre, nej det har inte samma ursinniga vitalitet, trots både swedenborgianer och mer värdsliga upprorsmän och –kvinnor gör sin fördemokratiska entré.
Håkanssons litterära kraft besegrar dock det mesta, hennes förmåga att ge den museala fullkomligheten vingar och ord, en metafysisk och absolut insikt om historiens gång och repliker är strindbergskt övertygande. Hennes skamlösa frossande i historiens överflöd måste övertyga varje skeptiker, det symboliska porträttet av den dandy som Aldermann jr transformeras till är så mycket mer lysande eftersom det också är genomskådande.
Hon har en berättarglädje som gör kontrasten liv – museum, kunskap - liv till någonting smärtsamt reellt, kunskap blir också något som luktar instängt och multet. Dilettantis drömmar är ondskans blommor i ett hav av fattigdom, ojämlikhet, förtryck, orättvisa. Vad tjänar allting till? Till sig självt så klart, överdådet är sitt eget motiv. Ända tills boken avslutas med ännu en gåta, uppenbarad under ett opierus. Ännu ett löfte från gamle Aldermann, ytterligare en vink om hans egentliga storverk, hans sanna ritning för framtiden. Nästa del hägrar redan.