Svennis – min historia
Sven-Göran Eriksson berättar för Stefan Lövgren
Norstedts
Ny bok
Att läsa Svennis historia är, åtminstone till en början, som att kolla på Forest Gump. Ja, ni vet rullen om den där inte alltför klipska killen som sitter på en busshållplats och berättar om allt han på något märkligt vis lyckats med. Svennis är förstås inte dum men hans historia är ungefär lika förtrolig och osannolik. Boken, skriven i jagform, känns som om den vore berättad på bred värmländska för en gammal kompis hemma i Torsby.
Framgångarna är lika stora som märkliga, både i fotbollen och bland kvinnorna. Det enda som inte förvånar är egentligen att han som ung visar sig ha arbetat flera år på Försäkringskassan. Utseendemässigt får man väl i ärlighetens namn säga att Svennis vore sannolikare i byråkratkorridorerna än som hyllad fotbollsstjärna omsvärmad av vackra damer världen över.
Men man ska inte döma foxterriern efter morrhåren. Jag läser vidare på jakt efter hans hemlighet för en sån måste väl finnas? Redan på sjuttiotalet såg han potentialen i det 4-4-2 spel som många andra länge rynkade på näsan åt. Att fotbollen måste vara ett lag- och zonspel, inte enbart individualistiska solodribblingar. Som tränare i IFK Göteborg förvandlar han champagnefotbollen till något som kanske inte är lika roligt men fasen så framgångsrikt. Man vinner och vinner och vinner. Något liknande ska senare, åtminstone tidvis, gälla hans framfart bland italienska storlag och som förbundskapten för England.
Andra knep skymtar tidigt, som att han skickar Torbjörn Nilsson till sportspykologen Willo Railo. Svennis är en nydanare och har fingertoppskänsla både för vilka spelare som ska köpas och hur de ska hanteras för att plocka fram sitt allra bästa. Men jag skulle ändå vilja veta mer om hur han gör i detalj, snarare än att få matchernas förlopp rabblade i en aldrig sinande ström.
Boken blir en historieskrivning där medialiseringen och de allt större pengarna skildras som en utveckling mest på ont. Svennis blir i Italien ”Il Mitico” – den mytomspunne - men fusket bland spelare, tränare och domare kommer som en chock.
Anekdoterna haglar, Svennis är ett lexikon i ämnet. När han kommer hem till magnaten Paolo Mantovani, som äger Sampdoria, ser han ett stort släktträd i entrén. I mitten, mellan sig själv och hustrun, har Mantovani klistrat dit ett foto på lagets bästa spelare Roberto Mancini. Fotbollen är större än allt. Större än pengar, större än familj. Svennis tänker aldrig ens tanken att sluta som tränare när hans fru Anki kommer med förslaget, trots att jobbet sliter på barnen med ständiga uppbrott.
Om Svennis är strateg på fotbollsplanen ter han sig mer förvirrad och naiv när det kommer till relationer utanför arenan. Han inleder en affär med Nancy Dell’ Olio trots att hon är gift och tidigt känner han att hon inte är rätt. Ändå låter han henne flytta med till England där han inleder nya affärer bland annat med Faria Alam. Otrohetsrubrikerna är större och fetare här än i det patriarkala Italien, priset för snedstegen blir allt högre och bidrar till att han så småningom blir av med jobbet. Ordet ”kanske” är vanligt när Svennis ska förklara varför han valt som han gjort när det gäller kärlek, ”kanske hade jag dåligt samvete för”, ”kanske vågade jag inte säga nej”. Valet av Samir Khan som finansiär rådgivare slutar också det med en katastrof, många miljoner pund går upp i rök.
Det får vara som det vill med Svennis privatliv, en sak är i alla fall säker. Få svenskar har gjort mer än han för att sätta Sverige på den internationella fotbollskartan. För det förtjänar han all respekt.