De 9.
Litterär kalender 2013
Norstedts
Ny bok
Samfundet De 9 ger ut en förnämlig litterär kalender varje år. De 9 bildades för 100 år sedan och jubiléet har satt sin prägel på 2013 års kalender. Den nuvarande ordföranden Inge Jonsson, ledamot sedan drygt 30 år, inleder årets bok med en Tillbakablick på historien.
Jonsson berättar om Lotten von Kræmer (1828-1912), författare och tidig feminist, som donerade sin förmögenhet till en ny akademi, De 9, som förutom att dela ut litterära priser också skulle stödja freds- och kvinnosaken och ge ut både en tidskrift och hennes egna samlade verk. Jonsson redogör för samfundets ekonomiska problem med tidskriftsutgivningen. Ledamoten och litteraturprofessorn Olle Holmberg tog initiativet till Svensk Litteraturtidskrift som man lyckades hålla vid liv åren 1937-1983. På 1990-talet stödde De 9 tidskriften Artes, som dock lades ned 2005. Utgivningen av De Nios kalender inleddes 2003.
En angelägen uppgift för De 9 är och har varit att stödja svensk skönlitteratur genom att prisbelöna författare. Från början var prissumman ganska blygsam men tack vare framgångsrik kapitalförvaltning kan De 9 numera anslå 1,4 miljoner årligen till litterära priser.
Kerstin Ekman, ledamot på stol nr 4, har också forskat i samfundets historia och i sin essä I klar och öppen dag redogör hon för von Kræmers originella vision om en jämlik akademi. Ordförandeposten skall varannan gång innehas av en kvinna och de övriga åtta platserna fördelas jämt mellan könen. von Kræmer utsåg själv de första ledamöterna och bland dessa fanns berömda kvinnor som Selma Lagerlöf, Ellen Key och Anna Maria Roos. Ekman konstaterar att De 9 är en unik skapelse. Det finns fortfarande ingen litterär akademi eller stiftelse med liknande stadgar.
Själv var von Kræmer i likhet med alla kvinnor utestängd från offentligheten. Hon var dotter till landshövdingen i Uppsala men kunde inte studera vid stadens universitet, dit inga kvinnor ägde tillträde. När en riksdagsman i bondeståndet 1859 motionerade om kvinnors rätt att avlägga studentexamen och att studera vid universitet fick motionen avslag. Man hävdade att ansträngande högre studier kunde innebära en risk för kvinnan som blivande mor, och dessutom trodde man att kvinnans hjärna vägde för lite och hade för få vindlingar. Kvinnor var således inte lämpade för högre studier och skulle inte verka utanför hemmet.
Ekmans essä är ett stycke läsvärd kvinnohistoria, som visar att det gick mycket långsamt för kvinnorna att få tillträde till både högre studier och lärda sällskap. När Kerstin Ekman själv blev invald i Svenska Akademien var hon ensam kvinna där. Lotten von Kræmers åsikter om jämställdhet var långt före sin tid.
Årets kalender innehåller många intressanta bidrag. Särskilt fäste jag mig vid Madeleine Gustafssons Några tankar om översättning. Ständigt debatterar översättarna alla problem som drabbar dem i deras arbete. Hur undviker man till exempel anakronismer när man översätter klassiker, hur återger man stilparodier och hur upprätthåller man balansen mellan utsagt och outsagt?
När det gäller skönlitteratur hjälper översättningen oss att förstå ett verk på djupet. ”Det må vara”, skriver Gustafsson, ”att vi kan läsa främmande språk, men ofta är det en förståelse på ytan, fragmentarisk och utan resonans.”
Gustafsson ger litteraturrecensenterna en känga för att de sällan uppmärksammar översättarnas insatser. Men vilken möjlighet har en recensent att läsa originaltexten och sedan jämföra med den svenska språkdräkten?
Att översätta Bibeln är givetvis ett oerhört omfattande och ansvarsfullt arbete. Mellan åren 1972 och 1999 utförde Bibelkommissionen en nyöversättning, eftersom språket i 1917 års kyrkobibel ansågs föråldrat och svårbegripligt. Att teologer och språkexperter anlitades för översättningen är självklart, men överraskande nog ville man nu också få hjälp av skönlitterära författare som Karl Vennberg, Tomas Tranströmer och Agneta Pleijel. Avsikten var att den samtida skönlitteraturen skulle få spela en roll för språket i den nya Bibeln.
Agneta Pleijel deltog som stilistisk expert och fick uppdraget att översätta Psaltaren och Höga Visan. Pleijel skriver engagerat och medryckande i årets kalender om sin insats inom detta gigantiska projekt. Man arbetade i ”översättarpar”, och Pleijel fick ge sig i kast med psaltartexterna tillsammans med Helmer Ringgren, professor i Gamla testamentets exegetik. Till Pleijels skräckblandade förvåning arbetade man först var för sig med psaltarpsalmerna, varpå paret träffades och jämförde resultatet. När de enats om en text gick den vidare till en stor krets läsare inom en rad olika yrken.
Ett givet problem gäller textkritiken. Vilka källskrifter skall man arbeta med? Psaltartexternas historia är tusenårig, texter har levt vidare genom muntlig tradition, skrivits av i olika omgångar och ”det mesta om tillkomsten är osäkert”, skriver Pleijel. En kommentar som säkert gäller många av Bibelns böcker. Hennes essä om bibelöversättningen borde intressera alla som läser sin Bibel.