Först ut är Samuel Lind som låter oss ta del av ångvältstyngden och de varmt mollfärgade meditationerna i Bengt Hambraeus’ Livre d’Orgue. Mycket förtjänstfullt framfört även om stycket i sig inte riktigt faller i smaken. Då har jag lättare att fängslas av de två Fantasies av Jehan Alain som Johannes Bergqvist exekverar med ypperlig stringens. Djupt originell och ytterst dynamisk tonkonst, dovt drömsk och nervigt intensiv, elastisk som den glödande massa en glasblåsare skulpterar ur.
J S Bachs Passacaglia i c-moll är ett eldprov som Helena Holmlund klarar med glans, en konditionskrävande språngmarsch genom ett palats med oräkneliga salar, trappor och dunkla vrår, och Holmlund hinner också briljera i ännu ett stycke av Jehan Alain, Luttes ur Trois dances, ett av den alltför tidigt bortgångne tonsättarens sista verk.
Därefter är det dags för Per Brudsten och flöjtisten Molly Påhlsson att avrunda med det som också blir orgeltimmens höjdpunkt, Frank Martins Sonata da chiesa, där instrumentstämmorna utför en sinister och starkt gåshudsframkallande dans genom ett morgondisigt landskap. Mästerligt! Synd bara att så få letat sig dit, ett trettiotal tappra utspridda över den väldiga salen en fredagskväll är verkligen i minsta laget.
Då är uppslutningen bättre i den suggestivt utsmyckade Black Box vars scen passar Etonnés drömska altcountrypop förträffligt. Gruppen rör sig i en musikalisk terräng där fallgroparna är många – i sin mest utslätade form riskerar dylika tillbakalutade tongångar att reduceras till pausmusik i valfritt trivselsoffprogram. Nu håller sig Etonné glädjande nog på betryggande avstånd från Malou von Sivers-soffan; i deras meditativa gung finns även en jordmån av mörker och mystik genom gitarristen Kenneth Bakkelunds insmugna psykedeliska stökigheter och sångerskan Malin Hanssons vokala utflykter från lyrisk lågmäldhet till extatisk kraft. Som att ligga på en solvarm brygga och genom springorna i träet se fiskarnas gåtfulla rörelser i undervattensdunklet.
Även om det känns vanskligt att fälla ett generaliserande omdöme om Midvinterfestivalen baserat på endast en fjärdedel av helheten får jag nog säga att det är en sympatisk och musikaliskt högklassig tillställning som dock skulle må bra av bättre marknadsföring och en litet mer fantasifull inramning.