När jag växte upp läste vi hembygdskunskap i lågstadiet. Vi fick lära oss om runstenar i södra Sverige, hur en stenåldersboplats såg ut och att man hittat mynt på åkrarna på Gotland. Men inte ett ord om den minoritet som befolkat vår landsända sedan inlandsisens dagar. En kunskapslucka som verkar vara lika verklig idag som då. Det framkommer när föreställningen Mon lean duhát jagi/Jag är tusen år, som är ett samarbetsprojekt inom ramen för Umeå kulturhuvudstadsår mellan Sveriges och Norges samiska teatrar, där också Dramaten, Norrbottensmusiken och Norrlandsoperan ingår, gästspelade på Dramatens lilla scen i veckan. Kvinnan bakom mig utbrister entusiastiskt att hon verkligen fått lära sig något nytt, två vänninor talar känslosamt om sin syn på minoriteter på väg hem...
Detta är troligen också föreställningens verkliga styrka, att förmedla kunskap och med den insikt om att det alltid är vinnaren som skriver historia. För den historia manusförfattaren Erik Norberg berättar är en annan, en historieskrivning från ett annat perspektiv.
Föreställningens berättelse börjar för 12.000 år sedan och fortsätter likt en musikalisk tidsresa fram till våra dagar där olika möten mellan samisk kultur och det svenska samhället guidar publiken i de samiska folkets historia och idévärld. En komprimerad historisk resa där samexistensen mellan samer och svenskar problematiseras med olika uttryck; jojk, sång, musik, rörelse och skådespeleri.
Bitvis är det bedövande vackert. Närmast sagolikt, som när Nils Henrik Buljo och LeammuidBiret Rávdná reciterar och jojkar Nils-Aslak Valkeapääs "Solen min far". Eller början av föreställningen, ett snötäckt islandskap skickligt iscensatt med Liselott Wajstedts bilder och projektioner på den enkla scenografin, som genomgående imponerar genom hela föreställningen. Projektionerna skapar nya rum för berättelsen där slutligen frustande renhjordar och dundrande grävmaskiner tar oss rakt in i nutid till de senaste protesterna mot gruvbrytning i Kallak. Under den publika tidsresan gång kommer också fördomar och myter på skam. Exempelvis startades kristnandet av Sápmi inte av tillresta präster utan av samekvinnan Margareta från Norge. Samexistens mellan samer och svenskar var också tämligen okomplicerad fram till gruvbrytningen i Lappland började. För att nämna några exempel.
Föreställningens något fragmentariska uppbyggnad skapar dock bitvis problem. Den är lite ojämn, främst i den koreografiska gestaltningen som ska fungera som kittet mellan de historiska berättelserna. Nej, denna föreställning bärs främst av sin text, jojken, musiken och en välspelad ensembel. För det är starka berättelser, om förföljelse, förtryck, bålbränningar och rasbiologi. Sammantaget en fin och kunskapsbyggande föreställning som till sitt uttryck och form påminner en hel del om uppsättningen När vinterns stjärnor lyser här i regi av den konstnärlige ledaren för Tyst teater Josette Bushell-Mingo. I den senare nämnda föreställningen arbetade man med sju språk, i Mon leanduhátjagi / Jag är tusen år "bara" med tre; nord- och sydsamiska samt svenska. I båda fallen har man löst språkfrågan skickligt med bitvisa projektioner med översättningar.