Först ut av de inbjudna banden är Muddy Husky som står för ett tajt och kompetent gung men tyvärr inte så mycket mer. Ärligt talat känns de exakt som schablonbilden av jeansbeklädda män som lirar bluesrock – några snygga slideutflykter, textrader om ”Georgia Pine” och ”Mojo boogie” och låttitlar som Got my eyes on you och Got to keep on walking. Nej, det räcker inte. Bluesen må verka enkel på ytan, men för att nå dess ande krävs allt att man skrapar litet mer på nämnda yta än vad Muddy Husky hittills bemödat sig med.
Annat är det med Lisa Lystam och Family Band. När denna röstbegåvade 21-åring från Mjölby oförväget klampar in i bluesvärlden – detta patenterade gubbterritorium – och med hela handen pekar ut var skåpet ska stå kan jag inte annat än jubla, och under en svettigt intensiv timme slänger hon och hennes band åt oss den ena musikaliska smällkaramellen efter den andra, inte bara ur bluesburken utan ur hela americanaditon – allt från vemodig höskrindecountry till läcker soul och psykedelisk röjarmusik. Jösses och jäsickens! För en tid sedan utnämndes Lisa Lystam i Jefferson Magazine till Sveriges nya bluesdrottning, och det finns synnerligen goda skäl att ta denna utnämning på allvar.
Att ta plats på scenen efter den lystamska urladdningen är en grannlaga uppgift som Olli Ontronen och Mighty Shitty klarar med berömvärt nit. Ontronen, något av ett vokalt högspänningsaggregat, backas upp av ett lindrigt talat toksvängigt band som blandar eget material med stunsigt framförda klassiker som Good morning little schoolgirl, bastuhet James Brown-funk och instrumentalsurfiga sprinterlopp som platsat i soundtracket till en Tarantinofilm. Riktigt, riktigt kul, och en strålande avslutning på kvällen.
Lördagens huvudsakliga festivalbegivenheter äger rum på den grönskande lilla ön Pikisaari och inleds med luftigt konstfulla improvisationer signerade gitarristen Per Ödberg och trumpetaren Danne Johansson, framförda med den telepatiska säkerhet som anstår dessa välrenommerade norrbottniska jazzprofiler. Musik mild och varsam som vinden i ett lövträd eller solglittret i en norrbottnisk insjö, fylld av underliggande vemod och oro som ibland manifesterar sig i plötsliga eruptioner. Lyriskt är liksom bara förnamnet.
En lyrisk ton av helt annat slag finns hos sextetten Kuru, som med utgångspunkt i känslofylld finsk poesi forsar fram som en oregerlig tornedalsk vårflod, med tordönsmullrande piano och en galet flippad rytmsektion, en gitarrist som gärna överger jazzplinket till förmån för kraftigt distat rockigt oväsen och en saxofonist med tydligt folktonanslag. Och som grädde på moset en sångerska med en röst som en bottenlös brunn. Onekligen en av kalottjazzens mest originella och genreöverskridande akter, vilket i kombination med den skyhöga gåshudsfaktorn också gör dem till en av dess höjdpunkter om ni frågar mig.
Om Lisa Lystam är en möjlig tronarvinge bland svenska blueskvinnor sitter Louise Hoffsten ännu tämligen säkert i regentställningen, och med sin varma scenpersonlighet, en röst som kanske bättre än någon annan förvaltar arvet efter den stora Monica Z och uppbackad av en bastant kvartett erfarna jazzgossar levererar hon här bland annat sofistikerade tolkningar av klassiker som Honeysuckle rose och ett knippe Elvisballader och låter även kompgänget glänsa i några helt instrumentala nummer. Allt sammantaget, ett väl utfört arbete inför en påtagligt nöjd publik, även om jag inte kan bli kvitt känslan av att något saknades, kanske det där elementet av överraskning som kunnat få ögon och öron att spärras upp.
Det ögon-och-öronöppnande ögonblicket infinner sig i stället litet senare i Nedertorneå kyrka där Helsingforsbaserade trion Sarastus tar oss med på en vindlande färd från jazzens allfartsvägar via negro spirituals, Ellingtons ”sacred songs” och folkton från när och fjärran, där svallande pianovågor och dovt brummande blås bildar fond för den otroliga röst som fågellikt pilar genom det stora kyrkorummet och ibland störtdyker ner i gutturala gråtkväden.
En mäktig avslutning på min vistelse på en härlig festival som jag önskar ett långt och gott liv i ständig utveckling!