Konst
Vita duvans konstsalong – En fängslande konstutställning
47 konstnärer och konsthantverkare från Norrbotten
Tekniker bland annat grafik, keramik, måleri, fine art print, video, mixedmedia, broderi
Vita duvan, före detta fängelse och häkte i Luleå.
Arrangörer: Konstnärer i Norrbotten (KiN) och Konstnärernas Kollektiv Verkstad (KKV)
Den gemensamma utställningen är placerad i byggnadens loftgångar och torn i två plan. De separata visningarna i cellerna. Vita duvan är nämligen ett gammalt fängelse och häkte från1800-talet.
Och det är lika bra att säga det direkt - utställningen drunknar nästan i arkitekturen. Det är helt enkelt svårt att uppleva de enskilda verken. Antingen står du oerhört nära, gångarna är smala, eller så befinner du dig lite för långt ifrån. De bästa platserna är de inglasade korridorerna till vänster när du kommer in. De skulpturer och tvådimensionella verk som placerats där får då andrum.
Vita duvan i sig är förstås en märkvärdig byggnad. Länge har den stått tyst och vit och liksom lyst upp utfarten från centrala Luleå mot Bergnäset. Med välklippta gräsmattor och sitt torn har fängelset fått en närmast sakral utstrålning. Att konsten nu flyttar in har öppnat upp huset. I vintras visades ett av konstbiennalens verk och nu alltså en salong.
Och visst är arkitekturen med dess historia fortfarande fascinerande, men just nu ingår huset också i en annan tradition; konstutställningar som om somrarna visas i byggnader som förlorat sin ursprungliga funktion. En gång kan huset ha varit en kvarn, en loge, affär eller fabrik. Nu salong där många verk av många konstnärer, ofta från närliggande orter, samlas och hängs i rum avpassade för något annat. I det sammanhanget står sig, trots tidigare invändningar, ”Vita duvans konstsalong” riktigt bra. Med konsten som är placerad i cellerna är det lättare att fördjupa sig.
För med 47 konstnärer och ännu fler verk är intrycken många. Nya uttryck visas jämsides med de välkända av KiN:s etablerade konstnärer. Det är en sympatisk form av samarbete där det nya och kanske ännu ofärdiga stöttas, samtidigt som skärpan i de etablerades arbeten blir än tydligare. Salongen är också ett tillfälle att återknyta bekantskap med verk av konstnärer som nyligen visats i ett annat Luleågalleri, Galleri Foajé: en Sven Teglund, Annika Persson Åkeblom eller Urban Wikberg för att nämna några.
Och så är det ändå de där konstverken som sticker ut och tar tag.
I sin cell har Baqer Hasan samlat ett antal porträtt. Vi ser dock enbart människornas baksidor. Färgen krackelerar, ytan är gropig och ryggarna liksom vrider sig. Så här, samlade i en cell i ett gammalt fängelse med sina egna sorger i väggarna, blir det mycket starkt.
På ett helt annat sätt överraskar Ulrika Weinz. Hon utgår ifrån storstaden New Yorks tunnelbanekartor som här uppträder i små kvadratiska kuber eller på stora verk i blandteknik. Storstadspulsen fångar hon med plåster, såna som människor tappar när de blir våta, direkt på väggen. Så uppiggande!
Båda har också verk som ingår i den gemensamma utställningen.
Men somrarnas salonger har mer att berätta. Genom dem får vi veta när det som en gång provocerande, ”det där kunde en apa ha målat”, blivit älskat och vant. Till exempel den rakubrända keramik med sin spruckna glasyr som flera av de norrbottniska keramikerna använder i sitt arbete. Eller skulpturer där materialet är grovt och vassa trådar i metall liksom sticker ut. Båda är en bra bit ifrån 1900-talets sköna bronsstatyetter eller släta porslinsfiguriner, men inte längre sedda som fula eller något du inte vill ha i ditt vardagsrum. Sedd så blir ”Vita duvans konstsalong ”ett sätt att ta tempen på en samtidskonst med allemansrätt.