Konst
Mats Wikström
Träobjekt med konstnärliga och litterära tillägg
Bodens konstgille
Det doftar om Mats Wikströms utställning, trä och gammalt trä, något som känns direkt när man tagit sig upp för den nya spiraltrappan till Konstgillet i Boden.
Gillet hade en sådan i de tidigare lokalerna också. Nu spelar dock inte trappan någon särskild roll. Däremot spelar trä en mycket stor roll i utställningen.
Där finns kvistar, levande tallplantor, träpallar, masonitskivor, brädor, bearbetade kvistar, grenar, snidade figurer, en trädgårdsmöbel i trä, en gästbok i trä, ett litterärt tillägg på papper som är gjort av just trä ...
Och så finns Mats Wikström, konstnären, som sedan många år är sitt eget material. Givetvis är det inte ovanligt i sig, men han är det på ett utlämnande vis som snarast närmar sig performance art eller musik.
För den aktuella utställningen utgår Mats Wikström från att han är en man, snart sextio, som varit konstnär halva tiden i sitt liv, som utforskat hur långt man kan lämna ut sig innan någon närstående tar skada. Kanske härjat med sig och kanske med andra så de lessnat. Visat könet i verken och en ungdomssynd på Bok och Bild. Jo, det senare doftade också träd. Det var en målning av inlandets skog. Risigt och inte alls romantiskt men sant – vill jag minnas.
På 90-talet förgyllde han morgnarna i lokaltidningen NSD med spalter av vardag. På senare år har jag mest sett honom i samlingsutställningar. Den nya utställningen är däremot omfattande och tror jag, representativ, för konstnären även över tid.
Här kan man se spår från äldre verk och helt nya i objekt, installationer, träskulpturer och akvareller. Tillsammans skapar materialen, träet och Mats Wikström i denna mångfald ett uttryck som lite oväntat blir rörande. Det vänder blicken
in mot mannen – och då inte bara mot Mats Wikström själv.
I ett av hörnen har Wikström klätt in väggarna med takspån, mitten har han upplåtit åt en stor maffig stubbe och på motsatta väggen hänger ett par pannåer. På den ena kan man skönja en långsmal, men nästan utsuddad gestalt, tyngd eller hotad av en massiv rektangel svävande ovanför dess huvud. Här kan man stå och låta Tomas Häméns
video – verk av Mats Wikström återfinns i sin tur i Häméns utställning
som just nu pågår på Konsthallen i Luleå – av flimrande kamouflagemåleri skölja över en. Vara ute och inne samtidigt, låta sig beröras av den sköra gestalten. Det är en plats för reflektion, och ett verk jag kommer att bära med mig.
Det motsatta hörnet är täckt av träet som doftar gammalt. Det ropar koja. Några glesare brädor parallellt placerade ovanför varandra bildar den oklätterbara stegen, de är fastsatta direkt på väggen.
Denna plats kan man därför bara betrakta. Ett tredje verk, centralt placerat mitt på golvet, består av en liten kvinnoskulptur i stora stövlar. Även över denna gestalts huvud svävar ett föremål, men inte av tyngd utan som ett skydd i form av en gren.
Det senare skapar en lugn andning mitt bland alla detaljer. Och jag uppskattar att Wikström valt att inte ge verken några titlar. Vill man veta mer får man läsa det litterära tillägget.
För det är en utställning som präglas av sina många delar – alla med sin särskilda historia – men som också är uttryck för Mats Wikströms strävan efter att formulera sig. Som är en dragkamp mellan förmågorna som målare, snidare, och viljan till det väl utförda, viljan att vara erkänd i de sammanhang som har betydelse – och lusten till det råa, det man får tycka vara fint och värdefullt utan att fråga smaken eller det som betalar sig om råd.
Därför spretar och liksom våndas uttrycket. Och jag bara önskar att Wikström kunde dra ett djupt andetag, gå in i träet, följa dess spår och inte snegla så förbannat åt sidorna. Det finns ju så mycket, och inte minst mycket ömsint om människan i verken. I träet och alldeles uppenbart därför i Mats Wikström, mannen.