Hans diktsamling Job (2005) nominerades till Augustpriset, och den uppmärksammade arbetarromanen Yarden (2009) skildrar hans bistra erfarenheter som timanställd i Malmö hamn. Förra året gav han ut Det här är inte mitt land , som innehåller artiklar, reportage och dikter om ett skoningslöst Sverige, som vänt de svagaste ryggen. Inte minst behandlingen av flyktingar kritiserades.
I höst ger Lundberg ut en diktsamling med titeln Vi är de döda, nu snart . Omslaget visar ett blodrött hjärta med avskurna blodkärl, en bild som jag antar skall korrespondera med det hjärtslitande innehållet både vad gäller de asylsökandes svåra situation och de förluster som drabbat diktjaget. Men hjärtbilden anknyter också till det kristna kärleksbudskap som präglar Lundbergs texter.
Inledningsvis citeras Migrationsverkets informationsblad: ”Om du blir förvarstagen innebär det att din rörelsefrihet begränsas till särskilda lokaler.” För många läsare liksom för mig är ”förvar” och ”förvarstagen” nya obehagliga begrepp, förskönande omskrivningar för ”fängelse” och ”fängslad”. Asylsökande som väntar på utvisning blir inlåsta i ”förvar”. Förvaret i Åstorp utgör bakgrunden till många dikter. Också vi skadas, vi som bara betraktar borttransporten av de utvisade:
” Vi passeras, skändas, vi når en nollpunkt
inom oss, mellan oss.
En tidig morgon ser vi bussarna
lämna förvaret i Åstorp… ”
Att förluster gör oss mindre mänskliga är ett återkommande tema i Lundbergs dikter, han skriver om förlusten av de utvisade, förlusten av en älskad kvinna, förlusten av en vän som begått självmord, men vars röst fortfarande kan avlyssnas i telefonsvararen.
Människan förblir mänsklig i kärleken till andra människor, när kärleken dör avhumaniseras vi:
” Jag kommer att förlora allt det som gjorde mig mänsklig,
du gjorde mig mänsklig, du gjorde mig mänsklig,
nu måste du gå, nu har du redan gått ”.
De här motiven varieras och flätas samman genom hela boken, och det känns som de 119 tätskrivna sidorna är en enda storslagen dikt. Många metapoetiska kommentarer till diktens möjligheter och begränsningar bjuder in läsaren till diktskapandet och bidrar också till bokens kvalitet.
Konsekvensen i känslolägen, tematik och språkliga uttrycksmedel är både bokens styrka och i någon mån dess svaghet. Allvaret kan stundom kännas alltför kompakt. Lundberg är säkert medveten om detta, en versrad lyder ” jag önskar att dikten kunde genomkorsas av fågelsång ”.
Lundbergs bok framstår till sist som en stor poetisk prestation. Det känns befriande att läsa dessa dikter som visar, att det fortfarande är möjligt att skriva lyrik som både är samhälls- och människotillvänd och som kan vara svindlande vacker.