Sedan debuten har hon hunnit med att ge ut inte mindre än åtta romaner. Två av dem finns sedan tidigare tillgängliga på svenska. Nu kommer den tredje: En plastig trea i Marie Wengers förnämliga översättning.
Författaren drar redan i första meningen in läsaren i en icke namngiven prostituerad kvinnas inre monolog. Det är vasst, kantigt och strävt. Kvinnan som tänker går omkring och observerar sin omgivning. Hon rör sig mellan sin plastiga trea och shoppingcentret. Lägenheten har mycket plast i inredningen för att det ska gå lätt att skura och torka av efter varje kund. Hon gör det minutiöst. Vill inte bli påmind om vad som förevarit. Till shoppingcentret går hon för att döva sig med lyxprodukter men kommer oftast hem med rengöringsmedel. Och salvor.
Hon föraktar de kvinnor som inte vill befatta sig med henne, anklagar dem för att inte nog bra ta hand om sina män eftersom ”rasparna” kommer till henne. Så kallar hon kunderna. De kommer för att ”raspa” i hennes ”matare”. För att det överhuvud ska vara möjligt går det åt mängder av fett och mjukgörande salvor. Hon säger att hon mutar mataren med salvorna, för att den ska hjälpa henne att få något att äta, något att betala hyran med.
Hon föraktar männen med. Hon vill inte vara någons psykoterapeut, pratar de för mycket åker de ut. Är de alltför perversa åker de ut. Vill de ha småflickor klär hon ut sig till tonåring och ser sig som en räddare. Genom sitt agerande menar hon sig rädda någon från övergrepp.
Tonen är både cynisk och träffsäker. Hulová uppfinner nya ord för att slippa använda de nötta som är fyllda med fördomsfullt innehåll. Därmed drar hon in läsaren, tvingar hen att identifiera sig med henne i den plastiga trean vilket vore omöjligt om hon skulle använt ord som torskar, kuk och fitta. Meningarna är långa, pratiga och självmotsägande som det lätt blir när ingen säger emot.
Men framför allt är hon mitt i eländet humoristisk. Antagligen skulle hon inte klarat av att skriva annars, jag skulle då aldrig klarat av att läsa om hon inte lättat upp texten med galghumor och gapflabb. För kvinnans tillvaro är förfärlig. Hon längtar efter kärlek, efter att ha någon att sitta ihop med i soffan de kvällar hon faktiskt är ledig, men kan inte tänka sig att ”ha en egen rasp”. Hellre då en dotter, men det vore omöjligt. Det är för farligt att vara flicka. Alltså kommer hon till slut fram till att hennes val är att fortsätta existera tills hon klarar av att sluta med det. Levandet alltså.
Förutom att Hulová är en av initiativtagarna till det nybildade tjeckiska författarförbundet driver hon också i Prag en bar som kommit att bli en mötesplats för stadens unga författare. En slags modern litterär parnass. Petra Hulovás nydanande sätt att skriva, hennes samhällsengagemang och därtill månande om litteraturen gör henne till en viktig röst inte bara i Tjeckien.