Men i Cissys biografi är det inte främst världsstjärnan och artisten Whitney som står i fokus utan människan. Och precis som många andra mödrar har Cissy svårt att se sitt barn som vuxen.
Whitney fick som liten smeknamnet Nippy efter en seriefigur som alltid hamnade i knipa. Nippy är också vad Cissy fortsätter kalla sin dotter som alltid varit obetänksam, velat andra väl och haft svårt att sätta gränser. Berättelsen handlar inte bara om Nippy, utan nästan lika mycket om Cissy själv. Hon är uppenbarligen en dominerande person och ställer sig i vägen både för Whitneys egen vilja och för berättelsen om henne. De första sjuttio sidorna i boken handlar till största delen om hennes egen religiösa och fattiga uppväxt. Det känns något frustrerade till en början men visar sig också ge ett historiskt- och etniskt perspektiv på konflikter som också drabbar Whitney när hennes karriär tar fart. Cissy fick då hon var på turné som körsångerska under 1960-talet kämpa för att hitta ett hotell som var beredda att ta emot det färgade bandet. Whitney som är med och spränger gränserna för vad en färgad sångerska förväntas sjunga får istället höra att hennes musik inte är tillräckligt ”svart”. Efter att ha blivit nominerad på Soul Train Music Awards 1989 hördes delar av publiken bua och skrika ”White-ey! White-ey!”
Cissy har säkert rätt när hon säger att Nippy var känslig för kritik och att turnélivet slet hårt på henne. Första gången Cissy får höra talas om att Nippy har problem kommer det som en chock. Hon har helt enkelt ingen aning om att dottern som då bara är runt tjugo år tar droger. Att andra vet betydligt mer om de utlevande sidorna framgår också av att det är Robyn Crawford, en av Nippys kompisar, som avslöjar vad som pågår. Det missbruk som ska sluta på ett hotellrum i Los Angeles den 11 februari 2012 har alltså en historia som går längre tillbaka än vad de flesta känner till.
Att boken är präglad av sorg förvånar inte. Berättelsen börjar med slutet, då Cissys son Gary ringer och ger henne den nyhet som ska slå hennes värld i spillror. De återstående 260 sidorna är ett försök att skriva Nippy till liv. Boken är också just berättelsen om en dotter. Om det därmed är den sanna berättelsen om Whitney, vilket Dionne Warwick slår fast i förordet, är jag osäker på. Det finns förmodligen andra som framöver lär bidra med lika sanna bitar och som möjligen känns mindre tillrättalagda.