Jag talar om Peter Varg som bidrar med allt från enkla trolleritrick till den fantastiska uppvisningen när han gör berättelsens huvudperson osynlig.
Men det är långt ifrån bara trolleritricken som skapar magi. Mask, kostym, scenografi och lyxen att få lyssna till nyskriven musik av livs levande musiker i scenrummet bidrar tillsammans med ljussättning och visuella projektioner till denna fantasifulla föreställning.
För precis som Alice i underlandet ramlar ned i ett hål, virvlar Liam via en storm för att landa i en alternativ verklighet där han ställs inför faktum; för att återvända hem måste han klara fem utmaningar och få Fenixträdet att spela magisk musik igen.
Skådespelaren Gustav Ekman Mellbin bär skådespeleriet i denna föreställning i rollen som Liam och berättelsen om att hitta sig själv och bejaka den man faktiskt är.
Lians alldeles speciella dag börjar som en helt vanlig dag. Väckarklockan ringer, föräldrarnas tjat om matteläxor och uteblivna hockeyträningar, för att sedan mötas av skolkamraternas hånfulla kommentarer. Och Liam, som ännu inte kan stå för den han är; erkänna att han gillar att leka och föredrar gula, blommiga skjortor över hockey, slår tillbaka mot mobben på skolan just denna dag. Han tar cykeln och drar, hamnar i en cyklonliknande storm och vaknar sedan upp som skalbagge på en mycket märklig plats.
I programbladet säger Gustav Ekman Melldin att han blev skådespelare för att han inte heller ville sluta leka och genom sitt yrkesval kunnat undvika att bli vuxen. Det märks.
Hans scennärvaro är total och bjuder på en ömsint tolkning av en vilsens pojkes resa mot en mer självständig person. Det är en resa som är berörande och fin att följa.
Regissören Öllegård Groundstroem har verkligen lotsat ensemblen med varsam hand där Krister Hansens musik ger föreställningen ytterligare en dimension.
Det är Liams kontakt med fantasin som gör att han klarar sina utmaningar. Det är också fantasin som gör detta till en alldeles, alldeles magisk upplevelse.