Det är 30-tal och staden berättelsen utspelar sig i är Moskva. Två framstående figurer i stadens litterära samfund diskuterar guds existens. Det är överens om att Jesus aldrig existerat och inte heller djävulen. Plötsligt blandar sig en tredje part in i diskussionen. Det är herr Woland. En utländsk artist på besök i Moskva. Woland spelas av Lycke Claesson, som verkligen gör en underbar tolkning. Woland bevisar för de två herrarna att Jesus visst har existerat. För han var med när Pontius Pilatus dömde honom till döden genom korsfästning.
Vad som sedan följer är en bisarr och komisk historia om livet och döden, tron på det goda och onda i människor. Tempot är högt och karaktärerna många. Teaterhögskolans avgångselever gör mängder av roller. De växlar smidigt mellan dem. Samspelet och mångsidigheten hos skådespelarna är otroligt. Det händer saker hela tiden. Detaljrikedomen i pjäsen är stor.
Även om det hela tiden händer grejer överallt på scenen så håller skådespelarna ihop det. De spelar instrument, de hoppar in genom fönster. De bråkar, dansar och kryper. Det smäller, det dödas, det halshuggs och det sjungs. Det dricks till och med blod från ett avhugget huvud. Trots alla energikrävande moment är det hela tiden fokuserat.
Det känns härligt ambitiöst att i sin examensproduktion ge sig i kast med att iscensätta Michail Bulgakovs klassiska roman "Mästaren och Margarita". Det hela är en fantastisk berättelse. Valet av examensproduktion är genialiskt. Varje elev får komma fram i strålkastarljuset och visa upp sina talanger. Samtliga håller full koncentration genom hela föreställningen, och samtliga visar maximalt med kärlek till det yrke de troligtvis kommer att ägna sig åt i många år framöver.
Som helhet gör eleverna en imponerande arbetsinsats. Men Lycke Claessons ovan nämnda tolkning av den mystiska Woland, Amanda Janssons underbara roll som varietéteaterns ekonomichef Rimskij och Pascal Crépault Wibe i rollen som den namnlöse Mästaren sticker ut lite extra.
Om det är något du borde göra de kommande veckorna så är det att gå och se Mästaren och Margarita. Det är två timmar av scenkonst i toppklass. Du kommer att skratta mer än tjugo gånger och du kommer att vilja se föreställningen en gång till. Det går inte att göra annat än att benämna premiären som en succé.