Ändå förblir denna Margot, författarens moster och Erik Wästbergs svägerska, en ganska skugglik figur genom hela boken. Medan fadern, än en gång, trots sitt liv i ett menage-a-trois, befäster sin hjälteställning och förblir en ouppnåelig bild av briljans, tolerans, humor och ljus.
Fakta: Erik Wästberg, den på sin tid mycket ryktbare skribenten, levde i sjutton år i dubbelt förhållande, var gift med sin Greta, delade säng och säte med Margot, Gretas syster. I största sämja som det verkar, även om förhållandet inleddes med ett våldförande på den ännu mycket unga flickan. Av allt att döma var kärleken djup och äkta och aldrig överträffad sedan Erik avlidit endast 49 år gammal. Den intellektuella briljansen kunde inte fortleva kedjerökande, vakande och drickande som vore den en vital student.
Alltså, Erik lever, Margot är en rörelse bland skuggor och motljus, Erik är tiden, tanken, tvivlet. En lysande tidningsman, en legendar som dikterar sina rader, varenda artikel i tio år för Margot. Hur hårt sonen Per än försöker tröska minneshalmen kommer förvånansvärt lite i säcken, Margot är en rak, klok och mycket sympatisk kvinna ur den judiska släkten Hirsch, den som är en port in i Stockholms övre medelklass med sommarnöjen och färgstarka begåvningar. Erik är hälsingesonen som då och då bodde hos bröderna Wästberg i Hudiksvall när hans egen far blev för odräglig, bröderna som var den hälsingska entreprenörsandan in persona, säljande allehanda sågade varor från sin jättelika lagerlokal vid Hamngatan.
Boken om Erik och Margot handlar om Erik. Det kan leda till besvikelse, men jag tror det är fullt ärligt av Wästberg, som nog är en av de ärligaste författare jag läst. En del människor förblir okomplicerade även i komplicerade situationer, alla subjekt trivs inte i den biografiska redogörelsen. De älskade varandra, det texten säger dock förvånansvärt lite om är den tredje parten: Greta.
Per Wästberg borde uppmärksammas mer för sitt språk. Få författare har den sinnliga rikedom i precisionens detaljer som han har. Om de nattliga, intellektuella seanserna med dåtidens elit i det Wästbergska hemmet fram på småtimmarna: ”Eftertänksamma reflektioner blev det heller knappast fråga om så här dags, snarare fria andars utspel och spetsigheter som lät de metafysiska blixtarna slå ned i luddet på Märta Måås-Fjetterström-mattan”.
För sådana utsöktheter (de är många!) är Wästberg befriad från varje invändning mot den psykologiska explorationen av faderns bihustru under ett kort och intensivt liv. Den måttfullhetens och förträfflighetens förbannelse han redogör är varje gång lika fascinerande tydlig och gåtfull.