En liten gnista, som letar sig fram på en ledning, tänder eldarna på världens största operascen 40 meter bred, 200 meter djup med oändlig höjd. Plötsligt forsar 30.000 liter blod ut på denna utomhusscen, brinnande konstruktioner rullas fram och de kvinnliga huvudrollsinnehavarna Ingela Brimberg, Elektra och Susanna Levonen, Chrysothemis klättrar upp och ned i tolv meter höga jättedockor som hålls uppe av lyftkranar och flyger omkring, stundtals över publikens huvuden. In på scenen, som samtidigt är kung Agamemnons grav, kommer både en häst, en gammal röd amerikanare och en gigantisk nyfiken gam. Iförda nakendräkter hänger 32 statister på jätten som representerar Elektras mor Klytaimnestra som görs av Ingrid Tobiasson.
Vi är hela 2.000 personer i premiärpubliken som betraktar denna imponerande gestaltning av Strauss explosiva enaktare Elektra baserad på Sofokles tragedi daterad 410 före Kristus. Fortfarande skrämmande aktuell men i Norrlandsoperans uppsättning även ett kraftprov med många tekniska och fysiska utmaningar. Uppsättningen är 40 års jubilerande Norrlandsoperans största produktion och kulturhuvudstadsårets största enskilda projekt.
I samarbete med det katalanska scenkonstkollektivet La Fura dels Baus, som bland annat gjort den uppmärksammade invigningen av OS i Barcelona 1992 samt ett flertal Wagner- och Mozartuppsättningar, har Norrlandsoperan skapat en magisk, futuristisk, uppsättning av Richard Strauss expressionistiska mästerverk. Med extra starka ekonomiska muskler, under kulturhuvudstadsåret, presenteras något vi aldrig tidigare skådat. En Elektra i megaformat där gränserna för vad som ska gå att göra har tänjts till det yttersta.
Till utmaningarna räknas sannolikt operasångarnas fysiska prestationer. Klättrandet i de tolv meter höga dockorna, deras alter egon, från vilka de sjunger, även hängandes i luften, är krävande. Att den utökade symfoniorkestern, 74 personer, placerats i en intillliggande gymnastiksal på grund av de väderkänsliga instrumenten innebär problem då dirigenten Rumon Gamba dirigerar utan direktkontakt med sångarna.
Dessa utmaningar har dock fått utmärkta lösningar. Det mikrofonstyrda ljudet överraskar med utmärkt kvalitet och via skärmar på scenen ser operasångarna dirigenten. Ingela Brimberg lyser med varm, oerhört vacker klang i titelrollen som Elektra. Hon verkar ha hur mycket röstresurser som helst i denna röstmördarroll (hon medverkar under hela föreställningen utan paus). I operans mest lyriska partier, när hon rörd känner igen sin bror Orestes, Thomas Lander, som varit borta under många år, njuter man i fulla drag av rösternas lyskraft. Även Susanna Levonen briljerar starkt i rollen som Elektras syster Chrysothemis.
Enkelt summerat handlar denna opera om Elektra som gör allt för att hämnas på sin mamma Klytaimnestra som mördat hennes pappa och gift om sig med Aigisthos. Under drygt 100 minuter, föreställningens längd, i kamp mellan ljus och mörker grävs i en av världshistoriens mest dysfunktionella familjers själsliga brunnar. Besatt av ilska, sorg och kärlek har Elektra hämnd som drivkraft. Men ett brott som sonas med ett annat brott blir inte sonat, blod kan inte tvättas bort med en annan människas blod. I likhet med Elektra kan paraleller dras till alla oroshärdar i världen. När är dags för försoning istället för hämd?