Den äldste av bröderna Lauritzen, Lauritz, befinner sig uppe i Lunde för att bygga Sandöbron färdigt. Den förra romanen, Mellan rött och svart, slutade med Sveriges största arbetsplatsolycka och många dödade arbetare när bron rasade. Den gången var inte Lauritz på plats. Nu när bron ska återuppbyggas, bli färdig, som en milstolpe i svensk ingenjörskonst, har Lautitz lovat sig själva att stanna kvar i Lunde för att övervaka alla delar av bygget.
Han bor i Lunde på veckorna och åker hem till sin stora familj i Saltsjöbaden om helgerna. Det är en rätt dramatisk och lovande öppning tycker jag. Men alldeles för fort tappar jag återigen intresset. Framför allt blir det svårare och svårare att ta till sig Guillous romanfigurer. De är platta som ett paket från IKEA. Inget liv, inga karaktärer att verkligen bry sig om. I Saltsjöbaden levs det societetsliv i Villa Bellevue, familjen Lauritzens ståtliga hem. Potentaterna kommer och går. Om somrarna bär det iväg ut till Sandhamn för några månaders seglarliv. Festerna avlöser varandra. I Europa blir kriget intensivare. De tyska framgångarna tycks oändliga och det är bara en tidsfråga innan Tyskland vunnit kriget.
Jan Guillou tycks vilja diskutera hur svårt det kan vara att dra de rätta slutsatserna när man står mitt i samtiden. Så är det förstås. Men samtidigt tycks åtminstone Lauritz Lauritzen vara en av de sista som överhuvudtaget inser vem som är vän eller fiende. Samtidigt är familjelivet fyllt av dramatik. Äldste sonen Harald är SS-officer och stationerad i Oslo och han kommer senare i romanen att jubla över sin nya stationering på den ryska östfronten. Äldste dottern Johanne åker i skytteltrafik mellan Sverige och Norge med uppdrag från norska Hjemmefronten. Yngsta dottern Rosa får ett hemligt jobb på svenska UD, den andra sonen Karl tillhör svenska flottan. Broder Oscar bor också i Satsjöbaden och sköter firmans tyska affärer, yngste brodern Sverre bor i Stockholm och driver sin reklambyrå.
Det är en brokig familj, på ytan många spännande figurer med dramatiska liv. Ändå blir aldrig dessa människor synliga och framför allt blir de aldrig till kött och blod. Det går helt enkelt inte att relatera till dem. Historien förs mest framåt av Lauritz egna inre resonemang och det blir till slut alldeles enastående tråkigt.
Uppe i vid brobygget i Lunde händer väl det mest intressanta ändå. Författarens beskrivningar av brobygget och livet däruppe är romanens enda behållning. Han bor inackorderad hos Britta, en ensamstående mor. Där lever Lauritz ett enkelt liv och samtidigt får han rika tillfällen att agera som den världsvane och välvillige patronen. Och i en roman med mycket enkla och melodramatiska trick inleder förstås Lauritz och hushållerskan Britta i Lunde en kärleksaffär. Den resulterar till och med i att de får en son tillsammans och som läsare lämnas man sedan i sticket. Britta och sonen Henning blir bara till en axelryckning. Han tar sitt ansvar på så sätt att ordnar för Brittas försörjning, som den ändock gode patronen han är. Men man också stå ut med Lauritz inre monologer där han ångrar sig och har dåligt samvete mot sin tappra hustru Ingeborg.
På ytan alltså rätt dramatiska inslag som märkligt nog inte berör. Mot slutet rasar alla skygglappar i takt med att nazisternas illdåd avslöjas och kriget slutar. Lauritz tid är slut och familjen samlas vid hans dödsbädd. Efter läsningen är jag rätt förstummad. Hur kunde det med de utmärkta förutsättningarna bli så här platt? Ingen aning. Ingen som helst aning.