Knappast någon författare idag, och definitivt ingen av samma kaliber, är mer medieskygg. Det senaste porträttet är från författarens tid i flottan, då han var 19 år. Betänker man att Pynchon debuterade redan 1963, länge varit ett världsnamn och idag närmar sig de åttio, står snart klart att det säkert krävts betydliga ansträngningar för att undvika alla kameraögon som sökt hans ansikte.
Möjligen skulle man kunna misstänka att Pynchons återkommande tema paranoia har en motsvarighet i hans personlighet. Hursomhelst är just misstänksamhet i en värld full av gåtfulla och mörka förbindelser högst närvarande också i Bleeding edge.
Den kvinnliga huvudpersonen är en frilansande bedrägeriutredare och ensamstående tvåbarnsmamma vid namn Maxine Tarnov. Men kanske är den egentliga huvudrollsinnehavaren staden New York, som skildras lika mycket i sin personlighet som i miljö. Människans sökande efter mening, eller vad det nu är vi jagar, skymtar i takten på benen som rör sig på Manhattans gator, bakom kärleksfullt kolliderande paraplyer eller tyngden hos en framvällande folkmassa från de underjordiska tunnelbanesystemen.
Pynchon vill säga något centralt om dagens mänskliga tillvaro genom att skildra internets utveckling. Från ett fritt forum med ledord som demokrati och öppenhet till ett betydligt mer kontrollerande, brottsligt och – ja, faktiskt – paranoiaframkallande.
Handlingen tar sin början strax efter IT-bubblan och fortsätter framåt attentaten mot World Trade Center 2001, vilka länge förebådats som långa skuggor i dialog, bildspråk och intrig. Ungefär vid samma tid blev begreppet Deep Web mer allmänt känt, en underjordisk värld där allt från pedofiler, it-brottslingar och terrorister kunde röra sig obehindrat.
För att vara en Pynchonroman är det en väl sammanhållen berättelse. Författaren visar sig ha en oerhörd begåvning för analogier. De löper kors och tvärs genom boken och slingrar nedåt i djupet som rostiga ankarkättingar, försvinner i ett mörker där blicken till sist förlorar sig men där det ändå anas nya perspektiv och många insikter.
Pynchon dräller som vanligt populärkulturella referenser omkring sig. Ibland tycker jag att det blir för mycket, i alla fall för en svensk utan större koll på den amerikanska tevetablån. Men att de skulle finnas där av en slump känns aldrig som ett alternativ, snarare märks hur tidsmedveten Pynchon är. Han är som en knivskarp iakttagare i utkanten av ett festsällskap. Någon som utan att tidigare ha gjort något väsen av sig plötsligt säger något som får alla att haja till, upptäcka att den kväll de bevistat var något helt annat än den vardagliga tillställning de tog den för.