Ungefär samtidigt börjar Cyndee Peters sjunga och vi i publiken bäddas snabbt in i en varm och trygg känsla. Det uppstår sann glädje, men kanske av en annan sort än i baskethallen några hundra meter bort. Den här en och en halv timme långa konserten ska visa sig bli känslosam så det räcker och blir över.
I 40 år bodde hon i Sverige och lyfte fram sitt amerikanska musikarv. 2011 flyttade hon tillbaka till hemlandet och bor nu i New York. Hennes långa gärning i Sverige har handlat om att sprida ursprunget till det mesta av dagens populärmusik; slavarnas musik, spirituals, gospel med dragningar till jazz och blues.
Hon öppnar konserten med en lätt publikfriande historia om hennes tid i Norrbotten på 70-talet. Hon bodde till och med i Luleå ungefär fyra månader och reste runt för att sprida gospeln som musikform och samarbetade med mängder av körer.
Hon visar upp norrbottningen som den tysta typen som inte yttrar sig i onödan. Vi tar emot historien med ett leende, den är oförarglig. Men det är klart, man kunde bjuda in Cyndee Peters till valfritt fikarum på valfri arbetsplats och låta henne ta del av den kakafoni av norrbottniska röster som uppstår vid niotiden varje förmiddag. Inte ett speciellt tyst ljudlandskap där.
Det viktiga är att Cyndee Peters tar sin publik på rätt sätt. Hon bjuder in oss till en högmässa full med starka känslor. Hon sjunger starkt, svagt, svängigt, alltid berörande. I konsertens mittparti kommer tre av hennes personliga favoriter, sånger som ger styrka när man är ledsen, sorgsen. Jag kan säga att det inte fanns ett torrt öga i lokalen, inklusive undertecknads, när Nobody knows, Blott en dag och Amazing Grace rullade ut i salongen.
Hon ger oss starka och varma gospels och spirituals, dessutom kryddade av fina små historier om musiken, småbarnsåren i North Carolina, mötet med fredspristagaren Nelson Mandela i Stockholms Konserthus 1993 och mitt bland alla de klassiska gospelsångerna framför hon en egen tonsatt text om mötet med en babys blick på Schiphols flygplats i Holland.
Det blev en av konsertens höjdpunkter när det gäller att frammana starka känslor av gemenskap. Vi har alla varit där, i sorgens stund, när plötsligt någon annan ser oss i ögonen och lindrar plågorna. I Cyndee Peters fall en babys blick som blev till sången A little baby boy smiled at me.