Improvisation, vet tio-elvaåringarna som utgör dagens publik vad det är? Jo, det är när man hittar på! Just precis. Och den här föreställningen går ut på att publiken får vara med och hitta nyckelord som ska genomsyra de korta dansnumren. De får också föra in detaljer och bestämma antalet dansare i början och slutet av några nummer, liksom var i rummet det enskilda numret ska börja och sluta.
Det visar sig bli mycket mat. Där är godis, korv, bröd och smör. Och så en häst. Och en ren. Och dansarna improviserar tillsammans med ljudmattor och ljudmusik efter den unga publikens önskemål. Efteråt får barnen frågan: Vad såg ni? Vad upplevde ni? Barnens omedelbara dom kommer: Nja, hästen liknade mer en tjur och de såg inte varken godis, hockey eller balett. Men jo, säger en kille och pekar på en av dansarna, han där var hockeyklubban!
Inför ett annat nummer är direktiven ”korv”, ”hot dog” och ”ren” (alltså djuret ren) tillsammans med jokern ”balett”. Jag går in i utmaningen att hitta detta i dansen och fascineras av hur några enstaka ledord får just mig, en inbiten djurrättsanhängare, att skapa en historia. Ett djur, ett dött djur, rullas genom köttindustrins olika stadier för att bli till korv. Och så ännu ett djur – för industrin måste maximera sina vinster och köttkonsumtionen ökar i världen. Men så reser sig de döda djuren upp, eller om det är korvarna som åter blir djur, och börjar hoppa och skutta och kräva rätten till sitt liv tillbaka. Här möts de plågade grisarna i hot doggen och de lyckliga renarna i skaven i det gemensamma att ingen av dem vill bli slaktade i förtid.
Dansarna gör ett otroligt jobb med sina improvisationer och med sin variation i de olika numren. Fläckvis fungerar det interaktiva konceptet fint och hela idén är tilltalande, men det är något som gör att det hela inte riktigt vill ta fart. Publiken är månne lite för ung och när barnen inte förstår vad de ser och inte är delaktiga rent fysiskt, så får de spring i benen och mister koncentrationen.
Undertecknad har sett några skolföreställningar genom åren och har ofta känt samma sak. Nämligen att den unga och ovana publiken inte riktigt får chansen. Att de kanske borde få veta i förväg vad som komma skall och vad som förväntas av dem. Möjligen på bekostnad av viss spontanitet, men istället med resultatet att eleverna får ut mer av föreställningarna. Och på samma vis hoppas jag att skolan fångar upp efteråt: Vad såg vi? Vad var bra? Vad var mindre bra? Intrycket är att den till skolan inköpta scenkonsten alltför ofta lämnas i ett vakuum, en isolerad företeelse som dyker upp då och då och befriar eleverna från vardagslunken. Många gånger är det fina föreställningar som förtjänar mycket mer än så.