Reproducerbarhet är ju en del av idén med grafiken men det konceptet har Bergström lämnat bakom sig i merparten av det hon visar här.
Visst finns det några rena grafikblad med i utställningen som exempelvis bilderna Lyfter och bär i en blå och en röd version. Det är fin grafik i en begränsad upplaga men inte särskilt egenartad, det är sånt som liknar det man har sett förr.
Intressantare är dock hennes experimenterande med de grafiska texturerna som finns med som ett påtagligt uttrycksmedel i hennes bildcollage. Delar av grafiska blad, avtryck som ger uttryck, och som återbrukas i nya former.
Hon klipper och klistrar, målar, tecknar och syr, bygger frimodigt sina bilder till nya konstnärliga utsagor. Limmade ytor av däckelspapper och makulatur ger färg och ytmönster i bildplanet. Fastmålade garn och trådar bidrar med ojämnheter som bryter ljuset och ger liv i ytorna. Några av collagen är applicerade på figursågade acrylglas, andra är limmade på MDF-board och monterade på distans från väggen.
Motiven är inte direkt några problematiseringar utan mer estetiseringar. Det är propert, kompetent, välgjort och dekorativt. Sådana utsagor har ju även ett berättigande i en tid då alltför många konstnärer påtagit sig rollen som mer eller mindre kvalificerade visselblåsare och där formen försummats till förfång för budskapen.
Desiree Bergström har slagit in på en väg av visuella vågstycken som skapar förväntningar inför framtiden.