Det som uppenbaras igen den 27 september 1971 när en syskonkrets samlas för att göra praktisk bodelning efter en moders död.
Tyvärr, låt oss konstatera detta redan tidigt, förmår varken intrig eller personpsykologi fascinera med samma självklarhet. Sju syskon, men inte särskilt stort bohag, begravningskostnader och besparingar har gått jämt ut. Saga Modig är berättaren, hon är veckotidningsjournalist, trettioåtta år, skild.
Hon har kört från Helsingborg till Uppland, upp till ”Gårn”, ganska motvilligt, syskonkontakten är inte den bästa, hon blev själv flyttad till en överklassfamilj på Östermalm som fjortonåring när hemmet sviktade för en tid. Vett och etikett, nu står hon på karriärens översteg, mode och design.
Där uppe står knappast syster Siri gör, hon som attackerar henne oförsonligt och obegripligt under bodelningsceremonin. Det är nämligen där, ganska långt in i boken, när den borde ta ordentlig fart och övertyga som den tyvärr gör motsatsen. Den klichétrötta skildringen av syskongrälet runt koppar och dukar larmar och går på, men får ingenting sagt. Istället står föremålen för berättelsen, en leksakslåda, en spegel med imiterad mahognyram, en symaskin med snirkligt underrede av järn, en röd barnhandväska. Huvudrollen innehas nog av en Singersymaskin. Detta sagt utan ironi.
Tyvärr är detta en berättelse som också fortsättningsvis tyngs av sina klichéer, Saga Modig söker livsförsoning genom sina åldrar, söker röster från en familj som mest teg och höll still, söker svar på det som alltid måste kallas livsgåtor. Det är alldeles för uppenbart, alldeles för okoncentrerat samtidigt, det är fiktion som inte vill passera övertygelsegränsen.
Hennes syskon är arketyper, hennes förre make (sambo?) är en arketyp, den elegante utrikesreportern Pozza, Saga själv är en arketyp ur en tv-såpa, stark-bäcklig, arrogant-mjuk, sökande, hon möter sina åldrar i mammas spegel, jaja, mamma slätar över och pappa viker undan, och är han verkligen Pappan? Och vart för den dramatiska vändningen längre fram?
Det språk som förenar vardagsrealism, drastisk humor och åtskillig poetisk fördjupning, Elsie Johanssons språk, vill här inte göra tjänst. Romanens undertitel är därför obegriplig.