De försonande och slottslika fasaderna i rött, huskropparna i sina rytmiska mönster, som funnes det en meningsfull kärna runt all inlåsning, all sjukdom. Den höga tallskogen omgav området och letade sig mellan husen, som mentalsjukhus rymde det väl drygt tusentalet människor, patienter och personal, det var egentligen ett samhälle; post, dansbana, kiosk, man visade filmer, hade bibliotek, tvätteri. Igenkännandet var ingen tillfällighet, arkitekten var densamma, Carl E. Westman.
Den stora skönhetens och sorgens symmetri bygger också upp Sara Stridsbergs bok, och jag funderar länge om inte själva huvudpersonen är sjukhuset, Stora Mans och Stora Kvins, parkerna, träden, scenerierna utanför, osynligheten innanför.
Men naturligtvis finns berättelsen där, i tätspunnen sagoton, en flicka Jackie som vistas mer och mer hos sin far Jim och som tillslut upplevs ganska integrerad med den säregna världen därinnanför. Med läkaren Edward, en litterär företeelse med nattliga vanor, en symbios med sina behandlingsmetoder, ursköterskan Inger Vogel, Paul, som förstår djupet av sin sjukdom, liksom kärleken, där finns de sista patienterna som inte har annat val än att gå under med sin institution, där finns minnena av Olof Palme som besöker sin sjuka mor på vägen in till Rosenbad.
”Jag är faktiskt väldigt tacksam över att jag blev sjuk. Jag hade inte förstått någonting av den här världen annars. ”
Kanske är det bokens mest centrala mening, yttrad av Jim långt fram i skildringen, och själva det nav som allting spinner runt omkring. Vad handlar insikt och värld om, ljus, kärlek och universum, alla de oerhörda frågorna, hur kan vi ställa dem? Jackie färdas till Beckomberga och samtidigt djupare in i sin vuxenhet, sitt liv, Jim färdas in och ut ur sitt, med självmordet som en ständig prövning och möjlighet. Det är hans enorma utmaning, att den är livsfarlig blir en fånig eufemism att utsäga. Men väsentlig är den, och vad säger den oss om friskt och sjukt? Och varför skulle normaliteten bestå i en förmåga att hålla storfrågorna på ständig distans och utan farlig utmaning?
Många kommer säkert att kalla Stridsbergs skildring för en romantisering av en förnedringens och den sociala kontrollens tvångsinstitutioner. Eftersom hon väljer att skildra den möjlighet till liv som iscensattes där, med dess märkliga ljus.
Jag anser att hennes skildring just därför är sannare än många enkla sociologier, och dess ton har denna märkliga likhet och färg med de egna minnena av en vikariatssommar för fyrtio år sedan.