Hur skulle det bli med barockmusik i en ovan form, i kombination med jazztoner och dito instrument, lite folkmusik och improvisation under lördagskvällens konsert i Kulturens hus under rubriken New Eyes on the Baroque?
Det blev alldeles ypperligt. Jag fick faktiskt new ears for the baroque - barockmusik på detta nya sätt var alltigenom njutningsfullt. Svårt att välja bland de arton pärlorna som framfördes med fyra suveräna instrumentalister kända från jazz- och konsertscener, den fantastiska sopranen Jeanette Köhn samt välklingande Skellefteå Kammarkör (i hälften av verken). Den trettio personer starka blandade kören med jämnt fördelade stämmor bidrog till att man stundtals kunde ta till sig barockmusiken också med gamla vana ögon/öron i några Bachkoraler.
Skall någon reservation anföras blir det bristen på programblad. Detta kompenserades av trombonmästaren Nils Landgrens trevliga presentationer, vilka faktiskt inte blev sämre av att han själv tycktes sakna programblad.
Reservation nr 2 är fruktansvärt subjektiv: Kören framförde hela tre av Ward Swingles textlösa Bacharrangemang med detta evinnerliga ”dabbdammande”, som kan påminna om det jag brukar kalla för symaskinsmusik, något som kvällen annars var befriad ifrån och i rikt måtto erbjöd klingande motsatser till.
Barockrepertoaren vimlar av vackra melodier, vilka alla förvaltades perfekt av Jeanette Köhn, som hela tiden framträdde med en självklar avspändhet, en fröjd både att lyssna till och se på. Som i Henry Purcells When I am laid in earth, den berömda Didos klagan med sin upprepade vädjan om att bli ihågkommen (”remember me” - we will!), ett underbart Gloria Patri av Vivaldi och Händels oundvikliga Lascia ch´io pianga (i svensk dräkt känd som Dagen är nära).
Man är inte direkt van vid barockmusik i kammarformat. Nu kunde man ofta glädjas åt Johan Norbergs gitarr, innan de mer starktoniga instrumenten tog över.
I Händels Ode till Queen Anne växlade Köhns vokaliser effektfullt med trombonen. Flera gånger introducerades stycken av Eva Kruse med suveränt fingerspel på kontrabasen – och riktigt så spelades det nog inte under barocken. New eyes!
För att inte tala om saxofonen, konstruerad först på 1840-talet, nu under Jonas Knutssons flinka fingrar! Jag blir alltid starkt berörd av sopransaxens ljud när den klingar melodiskt som i denna barockkontext.
Bättre än så här kan det inte bli, sade Nils Landgren, när applåd med stående ovation lockat tillbaka ensemblen efter sista numret. Och då menade han förstås publikens mottagande. Applåderna betydde naturligtvis också, att bättre än så här kan en konsert med barockmusik knappast bli i publikens öron!
Vi förärades ett extranummer, Bachs Jesus bleibet meine Freude, med sopransolo och kör och de välbekanta klaverkompfigurerna i sopransaxofonen.
Jo, denna kväll skall minnas med förblivande glädje!